Skivrecensioner, DI Weekend

Duffy
Titel: Endlessly
Skivbolag: Universal
Betyg: 2

Inget annat album under 2010 har lika höga kommersiella förväntningar på sig som Duffys uppföljare. Hennes sensationella debutalbum ”Rockferry” blev 2008 års mest säljande album både i Storbritannien och i Sverige. Att walesiska Duffy det året utklassade till exempel Metallica, AC/DC, Coldplay, Håkan Hellström och Amanda Jenssen säger det mesta om hennes genombrott.

Att Duffy blev så stor just i Sverige kan förklaras att hon gjorde vad som kan kallas Rolf Hammarlund-soul. Tv-producenten Rolf Hammarlund är mannen bakom succén ”Sixties”. På ”Rockferry” överbryggade Duffy generationer genom att med samma lättsamma charm som ”Sixties” återuppliva en era präglad av artister som Otis Redding, Animals och Dusty Springfield.

Men Rolf Hammarlund-soulen lyser med sin frånvaro på ett album som kan bli julhandelns största besvikelse.

Under den omtumlande tiden efter genombrottet har Duffy bytt ut sin visionära manager Jeanette Lee, kvinnan bakom Rough Trades management. Duffy har även brutit med de två briljanta pophantverkare som var delaktiga i höjdpunkterna på ”Rockferry”: dels forne Suede-gitarristen Bernard Butler, dels Eg White från duon Eg and Alice som blev Songwriter of The Year i England 2009 (Eg White skrev även Adeles fantastiska ”Chasing pavements”).

Uppgiften att ersätta dem båda har gått till 66-årige Albert Hammond Sr, artisten bakom ”It never rains in southern California” och pappa till Strokes-medlemmen Albert Hammond Jr. I modern är Albert Hammond Sr mest känd för att ha skrivit ”One moment in time” till Whitney Houston.

”Endlessly” är ljudet av en 26-årig artist som vill slå sig fri och tvätta bort den retrostämpel hon fick vid genombrottet. Men i samma stund som Duffy lämnar 1960-talet – den enda låt som har den känslan är titelspåret – tappar hon även riktningen. Resultatet blir en modern och anmärkningsvärt anonym popproduktion.

Jan Gradvall

Kajsa Grytt, Sofia Karlsson. Annika Norlin, Lisa Nilsson, Anna Järvinen, Anna von Hausswolff – med flera
Titel: Sonja Åkesson tolkad av
Skivbolag: Playground
Betyg: 3

Nyenkel poesi är benämningen på den litterära riktning som uppstod på 1960-talet som en reaktion på den utstuderade symbolismen i lyriken. En ny generation poeter tog tillbaka poesin från universiteten, gav den ett könummer till Försäkringskassan och skrev om sin egen vardag ur ett diskbänksperspektiv. Nyenkel poesi är också en bra benämning på vad vi just nu kan ta del av på bloggar, i sociala medier och i sångtexter.

Sonja Åkesson (1926-1977) var den främsta nyenkla poeten av dem alla. . Berömda rader i Sonja Åkesson-dikter från 1960-talet som ”Snyter ungar och putsar golv” och ”Jag tror jag lika gärna går och hänger mej över en Allers eller Damernas” skulle lika gärna kunna vara dagsaktuella statsuppdateringar på Facebook eller Twitter.

De elva sångerskor som här tonsatt Sonja Åkessons dikter gör det både med respekt och självständighet. Alla medverkande har skrivit musik själva. Det är omöjligt att göra rak popmusik av så ordrika texter, men hjälp av en lyhörd och rörlig jazzensemble behåller man både formen och nerven i dikterna.

Jan Gradvall

Helen Sjöholm
Titel: Euforia: Helen Sjöholm sjunger Billy Joel
Skivbolag: Universal
Betyg: 3

Ingen bör missa den fantastiska uppsättningen av ”Aniara” på Stadsteatern i Stockholm. En anledning är Helen Sjöholm som i Kleerups melankoliska och avskalade elektroniska kompositioner får visa en ny sida som sångerska. Jag har aldrig hört henne så bra.

Nu har Helen Sjöholm även gjort ett album där hon inte bara tolkar utan berikar Billy Joels sångkatalog. Förutom att hennes röst uttrycker fler nyanser än Billy Joels har även Tomas Andersson Wij i sina översättningar förbättrat flera av låttexterna.

Formuleringen ”Och snart välter vår bar” i sista versen av ”Piano man” är en helt annan i Joels originaltext – där handlar det om dricks till barpianisten – men fulländar beskrivningen av uppsluppen berusning. I första versen av klassikern ”New York state of my mind” är de geografiska referenserna helt utbytta för att passa ett svenskt perspektiv. Låten skildrar nu någon som anländer till New York via flyg och ”tar en taxi direkt från JFK”.

Jan Gradvall

Kanye West
Titel: My beautiful dark twisted fantasy
Skivbolag: Roc-a-Fella/Universal
Betyg: 5

Mike Oldfield. Gene Clark. Manfred Mann Earth Band. Tony Joe White. Bon Iver. Aphex Twin. Smokey Robinson. Gil Scott Heron. King Crimson. Den närmast bisarrt eklektiska blandningen av artister som samplas på det här albumet förklarar varför Kanye West just nu är musikvärldens ledande kreativa kraft. För en artist kan storhetsvansinne vara en tillgång.

”My beautiful dark twisted fantasy” kommer att gå till musikhistorien som det första mästerverk vars tillkomst dokumenterats på Twitter. Att i realtid få inblick i Kanye Wests hjärna – han är som en centrifug för idéer – vittnar om att han gör musik lika ocensurerat som han tänker; det låter som han tonsätter sitt undermedvetna. Inte sedan Prince gjorde ”Parade” har en artist i mainstreamfåran gjort ett så här experimentellt och sexuellt utmanande album utan att för den skull ändå tappa i omedelbarhet och hitpotential.

Jan Gradvall

+

BONUS:

1937 skulle visa sig bli ett avgörande för svensk jazz. 1937 föddes Bernt Rosengren och Börje Fredriksson vars musikaliska status och betydelse bara ökar för varje ny jazzgeneration. Om du på en skivbörs i dag frågar efter album från mitten av 1960-talet som ”Stockholm dues” av Bernt Rosengren och ”Intervall” av Börje Fredriksson får du vara beredd att dra fram åtskilliga hundralappar.

Men vad inte lika många känner till är att 1937 föddes även en tredje briljant svensk tenorsaxofonist. Gilbert Holmström har förblivit ett okänt namn utanför de inre jazzkretsarna, men albumet ”Utan misstankar” från 1965 med Gilbert Holmström Kvintett har blivit en av de mest åtråvärda dyrgriparna bland samlarna.

Och musiken förklarar varför. När man lyssnar försvinner tiden, försvinner rummet, försvinner tankarna. Det känns som man släpps ned mitt framför Gilbert Holmströms Kvintett och får höra frijazz som blåser bort allt damm i vardagen.

I samarbete med Gilbert Holmström själv har nu jazzeldsjälen Jonas Kullhammar gjort en av årets kulturgärningar inom svensk musik – inom svensk kultur överhuvudtaget – och återutgett detta album.

”Utan misstankar” (Moserobie) har aldrig tidigare varit utgiven på cd. Till nyutgåvan har man rättat till mixen – basisten Hans Löfman var så besviken på slutmixen att han vägrade ta emot ett exemplar av original-LP:n – samt som bonus lagt till en 20 minuter lång inspelning som gjordes 1968 i Radiohuset i Stockholm.

När ”Utan misstankar” släpptes 1965 var det Bernt Rosengrens ”Stockholm dues” som fick Orkesterjournalens prestigefylld Gyllene skiva, men ”Utan misstankar” kom på andra plats i omröstningen.

Jonas Kullhammars enmansskivbolag Moserobie firar i år tio år och har gett ut över 70 album.

Jan Gradvall