Skivrecensioner, DI Weekend
Weekend 3 mars
Skivrecensioner
The Concretes
Titel: In Colour
(Licking Fingers/Playground)
Betyg: 4
Precis som The Cardigans är The Concretes ett exempel på det nya bakvända svenska popklimatet. Band som får erkännande utomlands långt innan den breda publiken i Sverige ens hört talas om dem.
I Sverige betraktas Stockholmsbandet närmast som nykomlingar. På den alternativa popscenen i USA och England är de veteraner. Redan för sex år sedan gav amerikanska Up Records ut albumet ”Boyoubetterunow”, en samling med spår från bandets två första EP-skivor.
2003 fick The Concretes sedan kontrakt med engelska EMI. Ett kontrakt som gjorde att de åtta bandmedlemmarna sedan dess får månadslöner och helt kan koncentrera sig på musik.
Och de har utnyttjat denna möjlighet på bästa möjliga sätt. Med uppföljaren till det officiella debutalbumet från 2003 tar The Concretes både sitt sound och sig själva till nästa nivå.
Albumtiteln ”In Colour” är befogad. Vad som tidigare var pop i blyerts är nu pop med klara vattenfärger. Amerikanske producenten Mike Mogis, känd från Bright Eyes och Jenny Lewis/Rilo Kiley, har gjort att bandet låter ledigare än någonsin. ”In Colour” framstår nästan som indiepopens svar på Fleetwood Macs ”Rumours”.
Skivans anslag – inte minst den geniala videon till ”Chosen One” – för annars tankarna till den popestetik som utmärkte Radar Records i slutet av 1970-talet med artister som Nick Lowe. En slogan som ”Pure pop for now people” passar lika bra för The Concretes 2006.
Jan Gradvall
Andreas Mattsson
Titel. The Lawlessness Of The Ruling Classes
(Hybris/Border)
Betyg: 4
När Popsicle krönte den moderna svenska popklassikern ”Hey Princess” var det lika många gitarrer under prinsessan som det var madrasser i sagan om ärtan.
På Andreas Mattssons första album som soloartist är alla de madrasserna borta. Kvar finns bara den runda lilla kärnan som utgör grunden i hans låtskrivande. Och här blänker den som den dyrbaraste pärla.
Knappast någon annan svensk musiker kan framkalla ett så grandiost vemod som Andreas Mattsson. Det är poplåtar lika vackra, sorgliga och omsorgsfullt illustrerade som gamla sagor. Godnattsagor för vuxna.
Jan Gradvall
Van Morrison
Titel: Pay The Devil
(Polydor/Universal)
Betyg: 2
Titeln på skivan borde i stället ha varit: ”Sell to the devil”. De senaste 15 åren har Van Morrison sålt sin talang till djävulen. I stället för att utmana sig själv har han valt den bekvämaste vägen: att tänka med plånboken och leva på gamla meriter.
Idén med att göra ett countryalbum i Nashville är ändå hans mest inspirerande på länge. Mannen med den magnifika rösten har alla förutsättningar att kunna hylla vit country på samma inspirerande sätt som han tidigare hyllat svarta soulartister som Bobby Bland.
Men problemet är att Van Morrison inte anstränger sig i genomförandet. Urvalet av låtar, från Hank Williams till Rodney Crowell, innehåller inga överraskningar. Arrangemangen satsar på trivselgung i stället för att servera hjärtat på ett fat. Tänk på hur bra det kunde ha blivit. Tänk om Van Morrrison i stället tolkat låtar som Bob Wills ”Dusty Skies” och lagt ned sin själ i dem.
Jan Gradvall
Mogwai
Titel: Mr Beast
(PIAS)
Betyg: 4
Mogwai understryker det befängda i att musikrecensioner placeras på sidor märkta Nöje. Om Glasgow-bandet Mogwai passar in någonstans i en dagstidning är det bland våldet på nyhetsplats. Eller bland dödsannonserna.
Precis som en gång Joy Division visar Mogwai att rockmusiken kan ta upp lika komplexa ämnen som litteraturen. Det låter som tonsatta anteckningar från Dostojevskijs källarhål. Eller som Franz Kafka med elgitarr.
Precis som på Mogwais föregående skivor är musiken är till 90 procent instrumental. Det är musik lika intensiv och högljudd som rockmusik, men som i sin form egentligen har mer gemensamt med psalmer. Det är inte så konstigt att Mogwai världen över har fans som dyrkar dem.
Jan Gradvall