Krönika, Dagens Industri

Weekend 17 juni

Krönika

Jan Gradvall

En vanlig missuppfattning när det gäller skrivande: det svåra är inte att skriva komplext och invecklat. Det svåra är att få en text att kännas lättläst.

På dagstidningars kultursidor och i intellektuella tidskrifter stöter man dagligen på texter där man som läsare får kämpa för att inte halka ur. Ens uppmärksamhet glider hela tiden iväg någon annanstans.

Det beror nästan aldrig på att ämnet är för svårt och komplext. Det beror på att skribenten skriver för dåligt.

Bland det mest välskrivna jag läst i år – alla kategorier – är en serie böcker för barn i åldern 6-9 år om drakriddare.

Efter att ha högläst ”Tam Tiggarpojken” (Bonnier Carlsen) för min son blev jag så imponerad att jag själv läste om den.

Barnböcker brukar vara uppdelade: någon skriver texten, någon annan illustrerar. Ord och bild känns följaktligen ofta också som två separata – och utbytbara – enheter.

Framåtrörelsen blir begränsad. Uppslag staplas på uppslag. Och det blir inte lika roligt att läsa som att se på film.

Men i fantasybarnboken ”Tam Tiggarpojken” – och de fem efterföljande böckerna i serien – känns det verkligen som om orden skriver fram bilderna, med kongeniala tuschteckningar av Åsa Ekström.

Tam-böckerna är som om Astrid Lindgren skrivit manus till en ny film av ”Avatar”-regissören James Cameron.

Till skillnad från många andra böcker som paketeras som lättlästa så känns språket i Tam-böckerna heller aldrig platt. Tvärtom är språket precis så rikt som den anmärkningsvärt mångfacetterade berättelsen kräver.

Jag blev så imponerad att jag spårade författaren bakom böckerna och hittade Catharina Wrååk, en veteran i förlagsbranschen.

Att hon valt att skriva under pseudonymen Jo Salmson har två förklaringar. Hon ville inte ”göra det pinsamt för kompisar” om hon blev refuserad.

Namnet Jo Salmson gör heller inte uppenbart om det är en man eller kvinna som skrivit. ”Jag spelar mycket dataspel och läser mycket fantasy. I den här världen är det inte ens kön som avgör vem man är.” Salmson var Catharina Wrååks mammas flicknamn. Jo och Jim var vad hon och en tjejkompis kallade sig när de var små.

Lättläsheten och rikedomen i språket har inte tillkommit av en slump.

”Jag skriver om kanske 20-30 gånger. Jag sitter också bredvid när sidorna typograferas. Radfall är oerhört viktigt för läsningen. Om ett ord inte fungerar byter jag ut det. Varje uppslag är också medvetet utformat så att man direkt vill bläddra till nästa. För den som har svårt att läsa är det så lätt att halka ur.”

Det är först när Catharina Wrååk påpekar det som jag också blir medveten om hur lite text det är i böckerna. I snitt 2 000 tecken per kapitel, att jämföras med denna krönika som är 3 300 tecken.

”Jag vet mer än läsaren. Jag utelämnar mycket som läsaren får ana sig till.

Att läsa Tam-böckerna blir en skrivskola även för en vuxna.

Historierna öppnar även för tolkningar. Människor i riket Demar är uppdelade i klass och inkomst genom olika stadsmurar. ”När jag läst böckerna i mindre lyckligt lottade förorter frågar barnen: I vilken del skulle vi bo?”

En pojkes alkoholiserade pappa blir en hjälte. Men inte genom att sluta dricka. ”Vad som förenar barn till alkoholiserade föräldrar (över 300 000 i Sverige) är att de vet att de inte kan få sina föräldrar att sluta dricka. Men de kan ändå hoppas på hjältedåd.”

Hela Sverige borde läsa Tam-böckerna. Och är på god väg att göra det. Försäljningssiffrorna har passerat 100 000 exemplar.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

HYRFILM
”127 timmar”. Spektakulär historia: bergsbestigare tvingas såga av sin egen arm. Men det är filmtekniken man ska se den för. Fantastiskt foto, klipp, ljudmix.

BOX
”The Chic Organization: Box Set Vol 1”. Inför kvällens konsert med Chic: en påminnelse om fjolårets bästa återutgivning. Fyra cd med dödligt sväng.

BIO
”Kung Fu Panda 2”. Bryter ny mark genom att korsklippa mellan totalt olika sätt att animera. Känns i bildspråk och berättarteknik lika asiatisk som amerikansk

+

BONUS NR 1:

”På min tid kostade en kopp kaffe bara två kronor.” Jämförelser av priser mellan olika tider påminner ibland om en Monty Pyhton-sketch. Det finns ingen meningsfull väg fram emot i diskussionen. Allt som händer är att man försöker övertrumfa varandra. Och farfar vinner alltid.

Men boken ”Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar” (Historiska Media) är ett lysande undantag.

Författaren Lars O. Lagerqvist är ledande expert inom svensk numismatik (läran om mynt och medaljer) och har sedan 1951 varit knuten till Kungliga Myntkabinettet.

Boken är också lika lärorik som användbar. Man får svar på allt från ”Hur mycket kostade en ko i relation till den daglönares inkomst år 1350?” till moderna uppgifter som ”Vad kostade det att prenumerera på Dagens Nyheter 1980”?

Svaret på den senare frågan är 523 kronor. Att en 22-tums färg-tv samma år kostade hela 3 995 kr (ungefär samma pris i dag) säger något väsentligt om medieutvecklingen.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

När man talar om musikhistoriens främsta gitarrister hör man ofta bara namnen på de gitarrister som spelar långa solon: Jimi Hendrix, Eric Clapton, Stevie Ray Vaughan.

Det är en märklig syn på musik. Lite som att inom litteraturen enbart framhålla de som skriver de längsta meningarna.

Exakt lika bra – men mindre iögonfallande – är mer sparsmakade gitarrister som Curtis Mayfield och Paul Simon (hans sång och kompositioner gör att ingen tänker på hans unika gitarrspel).

Eller Nile Rodgers.

I kväll, fredag, spelar Nile Rodgers med sitt band Chic på Sthlm Jazz Festival på Skansen. Missar man det missar man en unik musiker som borde vara aktuell för Polarpriset.

Chic har gått till musikhistorien genom sina discoklassiker från 1970-talet och 1980-talet. Chic bestod av gitarristen av Nile Rodgers och basisten Bernard Edwards (som dog i lunginflammation 1996) och behärskade inspelningsstudion till fulländning.

Men Chic började egentligen som ett liveband, en jammande konstellation som hittade sitt unika sound genom att förena jazz, funk och disco. Och det är till de rötterna som Nile Rodgers återvänt till i det magnifika storband som reser runt som Chic i dag.

Nile Rodgers gitarrspel utgår från ett citat från Miles Davis: ”Det är vad du INTE spelar som gör det funkigt”. Om man googlar ”Nile Rodgers shares a few funk guitar secrets” får man se en 10 minuter lång filmsnutt där han demonstrerar sin teknik. Bland annat att han sällan spelar på fler än tre strängar.

Rena Utbildningsradion.

4 Nile Rodgers-mästerverk

Diana Ross ”Upside down”
Lyssna på den andra gitarrslingan som kommer in vid 2.45. Hårdare än Hendrix.

Chic, ”Everybody dance”
Den första låt Chic skrev. Fantastisk jazzgitarr.

Sheila B. Devotion, ”Spacer”
Det går inte att spela kompgitarr med större precision. Eller sväng.

Sister Sledge, ”Thinking of you”
YouTube är fullt av videor med gitarrister som försöker imitera Nile Rodgers funkgitarr i den här låten.

Jan Gradvall

 
ˇ°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ˇ± he / she claimed. ˇ°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ˇ± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.