Krönika, Dagens Industri
Weekend 23 juni
Krönika
Jan Gradvall
Vissa intervjusvar dröjer kvar. Under våren var jag i Manchester och gjorde ett reportage om hur denna fula, hårda industristad kunnat fostra två av världens bästa fotbollslag och de senaste 35 årens mest inflytelserika rockband.
Jag träffade bland annat Dave Haslam, legendarisk discjockey och författare, som 18 år gammal såg vad som blev Manchester-gruppen Joy Divisions allra sista spelning. Sångaren Ian Curtis hängde sig kort därefter.
”Alla frågar mig hur det var”, sade Dave Haslam. ”Men poängen är att ingen då visste att det skulle bli en historisk spelning, det var bara 250 personer där. Och det lärde mig något som jag alltid bär med mig. Man ska alltid bara gå spelningar med 250 personer. Musikhistorien skrivs aldrig på arenor. Den skrivs på små klubbar.”
Livemusiken präglas alltmer av nostalgi. Aldrig har så många gamla band återförenats som de senaste åren.
Men Dave Haslam påminner om något viktigt: den som bara går och ser sina gamla favoritartister får aldrig vara med när historien skrivs.
När jag själv var 18 år såg jag Birthday Party, Nick Caves första band, spela på minimala klubbar i London. De spelningarna har i mitt huvud i dag blivit större än nästan alla spelningar jag sett.
Att aldrig gå och se okända artister är att som aldrig på nya restauranger.
Ett bra tillfälle att se nya artister är festivaler. Festivalsommaren i Sverige har heller aldrig haft starkare bokningar än i år.
De två mest intressanta av sommarens samtliga festivalbokningar gäller också unga band som aldrig varit i Sverige förut. Det ena är rockbandet Wu Lyf, som står för World Unite! Lucifer Youth Foundation, och kommer just från Dave Haslams hemstad Manchester. Wu Lyf spelar på Way Out West i Göteborg 11-13 augusti.
Det andra är hiphopkollektivet OFWGKTA från Los Angeles, en förkortning av Odd Future Wolf Gang Kill Them All, som spelar på Hultsfred 14-16 juli.
Medelåldern på medlemmarna i både Wu Lyf och OFWGKTA är runt 20 år. Förutom sina förkortningar har banden även det gemensamt att de inte bara gör musik utan är lika medvetna om grafik, film och möjligheten att utnyttj media.
Båda banden följer på sätt i fotspåren efter PiL, Johnny Rottens andra band, som på dagens generation har större inflytande än Sex Pistols.
För 19 månader sedan skickade World Unite! Lucifer Youth Foundation ut en bild där de stod maskerade med vita näsdukar på en parkeringsplats i Manchester samtidigt som en rökbomb gått av i förgrunden. Det såg mer ut som en bild från ett upplopp, vilket förstås var helt medvetet.
Precis som Joy Division en gång gjorde vägrade bandet sedan att ge intervjuer. När de sålde sin debutsingel för endast 50 pence fick de ändå fler rubriker än alla debutanter.
Odd Future Wolf Gang Kill Them All från Los Angeles har sedan 2008 gett ut ett dussin album som enbart lagts ut på nätet. Att åka skateboard, nätsurfa och trycka upp T-shirts är för dem lika viktigt som musiken.
Samtliga tunga aktörer inom amerikansk hiphop har velat skriva kontrakt med dem – från Sean Combs till Jay-Z – men OFWGKTA har tackat nej. I stället har de skrivit på var och en för sig med olika bolag. Gruppledaren Tyler, The Creator gav nyligen ut sin hyllade debut.
Det är på konserter på band som Wu Lyf och OFWGKTA som morgondagens musikhistoria skrivs. Inte på konserter där du kan sjunga med i alla låtar.
(slut)
PROSA
Lotta Lotass, ”Fjärrskrift” (Drucksache). En bok som inte är en bok utan en textremsa förpackad i en brun papplåda. Ett konstverk som återinför magin i begreppet text. Mottagningsbevis medföljer.
DVD
”Foo Fighters: Back and forth” (Sony). 100 minuter gjorda på exakt samma sätt som alla rockumentärer. Ändå gripande. Förmedlar Dave Grohls kärlek till musik.
AKTIVIST
Jello Biafra & The Guantanamo School of Medicine, ”Enhanced methods of questioning” (Virus). Varje land behöver sina värsta kritiker. Dead Kennedys-sångare fortsätter peta USA i såren.
+
BONUS NR 1:
Sommarens bästa teveserie? I år är det ovanligt lätt att utse den på förhand: ”The Killing” som TV4 börjar visa torsdag 30 juni 22.30.
Så kallade remakes har fått dåligt rykte, men ”The Killing” är en superb version av danska ”Brottet” (”Förbrydelsen”) som gjorde succé i SVT för fyra år sedan. Med svenske Joel Kinnaman i ena huvudrollen.
Amerikanska kanalen AMC, känd för ”Mad men”, avslutade ” ”The Killing” så sent som i söndags.
Köpenhamn är utbytt mot Seattle med omgivningar (i själva verket filmat i kanadensiska grannstaden Vancouver av skattetekniska skäl). Det är samma regntunga skyar och konstant regnvåta landskap som känns igen från ”Twin Peaks”.
Den amerikanska versionen har också använt en pastisch på ”Twin Peaks” i reklamen för serien. ”Who killed Laura Palmer?” har blivit ”Who killed Rosie Larsen”?
I en avgörande scen i avsnitt 12 använder amerikanska serien udda nog samma danska jazzlåt, med svensk text och svensk sångerska, som i originalet. Det är låten ”Spår i sanden” från Frans Bak-albumet ”Natsange”.
Rekordmånga serier i USA har lagts ned efter bara en säsong de senaste åren. Men ”The Killing” har blivit en sådan framgång i USA att man nu även börjar spela in en amerikansk version av ”Brottet II”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Årets bästa album? Adele utan diskussion. ”21” av Adele är både årets bästa och mest sålda album. 16 veckor som etta i England har följts av tio veckor som etta i USA.
Årets nästa album hittills är, mer överraskande, gjort av en 69-åring veteran – Paul Simon.
Parallellt med att Paul Simons nya album ”So beautiful so what” långsamt (tyvärr frustrerande långsamt) börjar nå den stora publik det förtjänar återutger ny Sony gamla album av Paul Simon.
Precis som i fallet med Bruce Springsteen och Bob Dylan höll de första cd-utgåvorna av Paul Simon från 1980-talet frustrerande dålig kvalitet ljudmässigt. Men nyutgåvorna är föredömligt remastrade och innehåller alla bonusspår.
Första omgången med Paul Simon-återutgivningar innehåller: ”Paul Simon” från 1972 (egentligen hans andra album), ”There goes rhymin’ Simon” från 1973 och ”Still crazy after all these years” från 1975. Samtliga femstjärniga.
Dessutom återutges det nästan helt bortglömda livealbumet ”Live rhymin’” från 1974.
Den som tror att världsmusik var något som Paul Simon började med på albumet ”Graceland” har inte hört dessa album. På ”Paul Simon” åkte han – ett år före Rolling Stones – och spelade in ”Mother and child reunion” på Jamaica. Simon anlitar på samma album slagverk av brasilianen av Airto Moreira samt peruanska gruppen Los Incas.
På fina livealbumet ”Live rhymin’” turnerar han med fantastiska gospelgruppen Jessy Dixon Singers samt gruppen Urubamba med musiker från Argentina och Uruguay.
Resterande album i Paul Simon-katalogen återutges i höst.
Jan Gradvall