Krönika, Dagens Industri
Weekend 12 augusti
Krönika
Jan Gradvall
Musikjournalistiken är, precis som alla andra genrer, full av klichéer. Saker som upprepas av slentrian. För ett antal år sedan enades jag och några kollegor om att den minst meningsfulla fråga man kan ställa till en artist är: ”Skriver du musiken eller texten först?”
Men för att förstå Patti Smiths betydelse för rockhistorien är det faktiskt precis där man ska börja.
Om drygt två veckor delas Polarpriset ut till Patti Smith på Konserthuset i Stockholm.
Alla tidigare Polarpristagare har inspirerat många, många andra musiker. Vad som särskiljer Patti Smith är att hon dessutom fått så många icke-musiker att börja göra musik.
När Patti Smith albumdebuterade med ”Horses” 1975 hade hon i princip aldrig varit i en replokal. Vad hon var intresserad av var texterna. Att skriva och framföra den. Patti Smith var verkligen ”en Rimbaud med en Marshall-förstärkare” som det står i Polarprismotiveringen.
När ”Horses” gavs ut hade hon också hunnit fylla 28 år, en ansenlig ålder för en debutant. Låtarna på albumet hade vuxit fram under decennium. Först som poem. Därefter blev de låtar när gitarristen Lenny Kaye hjälpte till att tonsätta den rytm och elektricitet som redan fanns i orden.
”Horses” blev därmed ett album olikt alla andra. Och fick en enorm betydelse för generationer av unga män och kvinnor som aldrig plockat upp ett instrument – eller ens var intresserad av att göra det – men precis som Patti Smith ville spela in album och uppträda för publik för att kunna uttrycka sitt innersta.
Utan ”Horses” inget U2. Utan ”Horses” inget REM. Utan ”Horses” inget The Smiths.
Bono har sagt: ”U2 hade inte funnits som band om inte Patti Smith tänt eld på vår fantasi.”
”Horses” öppnar med Patti Smiths egen variant av ”Gloria in excelsis Deo”, mässordinariet i katolska kyrkan. Efter att Patti Smith visat att ”religion & rebellion” kunde vara samma sak började Bono skriva texter som bearbetade sin mammas plötsliga död (”I will follow”, ”Out of control”) och som handlade om tro och tvivel
När Patti Smith valdes in i Rock And Roll Hall of Fame ställde U2 upp som hennes kompband.
Michael Stipe, sångaren och textförfattare, i REM har sagt att han aldrig hade börjat göra musik utan ”Horses”. Michal Stipe har sagt att albumet ”tore my limbs off and put them back on in a whole different order”.
Morrissey, de senaste 25 års mest inflytelserika person rockvärlden, har sagt: ”After hearing ’Horses’ I was never the same again, and I don’t say that lightly”. 16 år gammal skrev Morrissey insändare till engelska musiktidningar om Patti Smith.
Fröet till The Smiths såddes när Johnny Marr ringde på hemma hos Morrissey. Men de insåg senare att de hälsat på varandra en gång innan. Under en Patti Smith-konsert i Manchester 1978 presenterade Billy Duffy (senare The Cult) en 19-årig Morrissey och en 14-årig Johnny Marr för varandra.
Den allra första låt Morrissey/Marr skrev tillsammans, ”The hand that rocks the cradle”, lånade melodin från Patti Smiths ”Kimberley” från ”Horses”.
Till och med bandnamnet The Smiths anspelar delvis på Smith som i Patti Smith.
Och det går att nämna hundratals fler exempel. En textrad i ”Land” från ”Horses” – ”The boy looked at Johnny” – har fått eget liv. Först som titel på en bok som musikjournalisterna Julie Burchill och Tony Parsons skrev tillsammans 1978. Därefter långt senare som en låttitel åt The Libertines.
När Kungen delar ut Polarpriset i år ger han det till drottning.
(slut)
BONUS:
Årets stora Hollywood-trend är härmed fastställd.
Och vad det handlar om är en tillbakagång till sent 1970-tal och tidigt 1980-tal och den erans nytändning av science fiction-genren med filmer som ”ET”, ”Närkontakt av tredje graden” och ”Alien”.
Efter biosuccén ”Super 8” och tevesuccén ”Falling skies” (svensk premiär på Canal+ 25 augusti) kommer nu ”Cowboys and Aliens” som får svensk biopremiär 26 augusti.
Alla tre är producerade av Steven Spielberg. Alla tre har temat oväntat besök från yttre rymden.
”Cowboys and Aliens” är en äventyrsmoothie där man slängt ned både västernfilmer och science fiction-filmer i mixen och berikat med c-vitamin och proteinpulver.
Filmen utspelar sig i Arizona 1873. Cowboys i svart hatt och vit hatt får en gemensam fiende när den lilla dammiga staden invaderas av aliens.
Regissören Jon Favreau säger att hämtat lika mycket inspiration av västernfilmer av John Ford och Sergio Leone som science fiction-filmer som ”Alien”, ”Predator” och ”Närkontakt av tredje graden”.
I en DI Weekend-krönika i våras uppmärksammades att allt fler Hollywood-filmer är filmatiseringar av serieromaner. Även ”Cowboys and Aliens” bygger på en serieroman med samma titel från 2006, skapad av bland andra Hollywoodprofilen Scott Mitchell Rosenberg.
Scott Mitchell Rosenberg började i bokbranschen som 13-åring, då han startade ett eget postorderföretag, och är en av producenterna bakom miljardfranchiset ”Men in black”.
Jan Gradvall