Skivrecensioner, DI Weekend
Gillian Welch
Titel: The harrow & the harvest
Skivbolag: Acony/Warner
Betyg: 4
William Elliott Whitmore
Titel: Field songs
Skivbolag: Anti/Cosmos
Betyg: 4
En av de viktigaste funktionerna musik kan ha är att öppna upp ett parallellt rum där klockan går långsammare. Den känslan präglar sommarens två bästa rotmusikalbum
Under inspelningen av ”The harrow & the harvest” har Gillian Welch och hennes sambo och medmusiker David Rawlings pendlat mellan sin hemstad Los Angeles och sin nybyggda studio i Nashville. Eftersom Rawlings är flygrädd åker de alltid bil – en bilresa som tar 31 timmar.
Dessa utdragna bilresor längs I-40, varav åtta timmar går genom olika indianreservat, präglar skivan. Musiken får ta den tid den tar. Historien har aldrig bråttom.
William Elliott Whitmore är en punkare som flyttat tillbaka till sina farföräldras bondgård i Iowa. Albumet är delvis inspelat utomhus – i bakgrunden hörs kor, fåglar och porlande vatten. Whitmore sitter på sin verandra. Med komp av endast sin banjo eller gitarr, samt enstaka fotstamp, sjunger han för nattens insekter.
Jan Gradvall
Björk
Titel: Biophilia
Skivbolag: One Little Indian/iTunes
Betyg: 4
När jag intervjuade Björk inför Polarpriset så berättade hon mycket naturfilmaren David Attenborough betytt för henne. När man nu laddar ned appen ”Biophilia” – finns gratis på iTunes – så är den 85-årige Sir David Attenboroughs som introducerar hela albumet. ”Welcome to Biophilia, the love for nature in all her manifestations.”
Med appen ”Biophilia” i sin telefon eller iPad man sedan köpa de nya låtarna för 15 kronor styck allteftersom de presenteras. En cd-version av ”Biophilia” släpps 26 september, men det är uppenbart att det är appen som är det centrala för Björk : ungefär som det var satellitsändningen av ”All you need is love” – inte singeln som släpptes två veckor innan släpptes – som sammanfattade vad Beatles ville säga.
Senast utlagda låten, ”Virus”, är bland det vackraste och mest omedelbara Björk gjort sedan ”Venus as a boy”. Samtidigt som man lyssnar kan man på skärmen med sitt pekfinger försvara en grupp celler som attackeras av virus. För att få höra hela sången måste man låta viruset vinna.
Jan Gradvall
Beverley Knight
Titel: Soul UK
Skivbolag: Hurricane/import
Betyg: 4
Och här börjar återuppbyggnaden av England. Timmarna efter att upploppen nått hennes gamla hemkvarter i Wolverhampton skrev den 38-åriga sångerskan på sin hemsida: ”My family are all accounted for in Wolves. Thank God”.
Precis som Jay-Z:s ”The Blueprint” – släppt den 11 september 2001 – blev ett soundtrack till USA:s känslor den hösten så hamnar ”Soul UK” märkligt rätt i tiden . På omslagsbilden syns en sargad brittisk flagga upphängd mot en sliten tegelvägg.
Temat för albumet är soul som läkande kraft; hur soul i decennier varit det som överbryggat motsättningar i England. Beverley Knight gör nya versioner av några de finaste soullåtar som gjorts i England: Young Disciples ”Apparently nothin’”, Omar ”There’s nothing like this” (som Kent lånade basången till på ett spår på ”Rött”), Junior ”Mama used to say” och George Michael ”One more try”.
På omslaget skriver Beverley själv om historien bakom alla låtar och hur mycket de betydde för henne – och för England – när de släpptes.
Jan Gradvall
Jay-Z & Kanye West
Titel: Watch the throne
Skivbolag. Universal
Betyg: 3
En förklaring till att 1980-talet fram till det tidiga 1990-talet var en guldålder för hiphop är mycket enkel: det fanns fortfarande inte fanns någon reglering för sampling. Allt som räknades var kreativitet.
I dag, däremot, krävs det en fet budget och bra advokater för att rappare ska ha råd med samplingar, vilket uteslutar alla oetablerade förmågor.
Två av få som har de resurserna i dag är Jay-Z och Kanye West. Och det bästa med det här albumet är stunderna när de utnyttjar det.
”Otis” tar tillbaka hiphop till ett tjuvkopplat elskåp i Bronx. Allt som behövs, allt som hörs, är en skivspelare – i det här fallet med en gammal repig Otis Redding-singel – och två rappare med varsin mikrofon.
Inledningsspåret samplar James Browns fantastiska ”Don’t tell a lie about me and I won’t tell the truth about you” (ingen i historien har haft bättre låttitlar än James Brown), ett spår från hans dubbla mästerverk ”Hell” från 1974.
Jan Gradvall