Skivrecensioner, DI Weekend

Laura Marling
Titel: A creature I don’t know
Skivbolag: V2/Cooperative
Betyg: 2

Höstens största album i Sverige kommer att bli Melissa Horn som släpps nästa vecka. Höstens största album i England skulle kunna ha blivit Laura Marling.

De är båda unga sångerskor med akustisk gitarr – Melissa Horn är 24, Laura Marling är 21 – som med sina egensinniga men samtidigt helt naturliga och självklara röster fångat en ton och en stämning som har djupa rötter i deras respektive hemländers vistradition.

Och båda står nu inför vad som i branschen kallas för ”the difficult third album”.

Men Laura Marling krånglar till det. Båda hennes två första album blev nominerade till Englands tyngsta musikpris, Mercury Music Prize. Tidigare i år fick hon även den engelska motsvarigheten till Grammy och samt vann NME Awards som bästa soloartist.

Förväntningarna hänger som ett ok på hennes axlar genom det här albumet. Självklarheten är borta. Respekten för den engelska folktraditionen har plötslig blivit så stor – alla recensioner som jämfört henne med Sandy Denny – att hon i stället för att låta som en tonåring som plockat upp en gitarr för att uttrycka sitt innersta, nu låter som en i raden av vördnadsfulla uttolkare av folkmusik. Ingen bör bli arkivarie vid 21.

Jan Gradvall


Jef Gilson
Titel: The best of Jef Gilson
Skivbolag: Jazzman
Betyg: 5

Kelan Phil Cohran And Legacy
Titel: African skies
Skivbolag: Captcha
Betyg: 5

Precis när man trodde att man hade hygglig koll på populärmusikens utveckling – med överblick över både vägbanan framåt och ena ögat i backspegeln – så dyker det plötsligt upp nya avtagsvägar.

Ingen stad i världen har älskat amerikansk jazz så passionerat som Paris. Jean-Francois Quiévreux föddes 1926, men bytte namn till Jef Gilson. Namnet var en hyllning till hans två stora musikaliska hjältar: Gil Evans, odödlig för sina samarbeten med Miles Davis, och Walter ’Gil’ Fuller, beboparrangör som jobbat med Dizzy Gillespie. ”I feel a bit like their son, so I chose Gilson.”

Skivbolaget Jazzman har som slogan ”We dig deeper”. Nu har de grävt fram obskyr vinyl som aldrig tidigare återutgivits och som visar att den musik Jef Gilson gjorde under fem decennier som arrangör, producent och kompositör håller så svindlande hög kvalitet att den faktiskt kan jämföras med hans förebilder.

Jef Gilson hade en helt egen vision om vad man kan göra med musik, med en förkärlek för samma mjuka ¾-takt som i franskans sätt att räkna ”En deux trois, en deux trois”. 1971 gav han ut ett album som var en sorgemässa över gamla Les Halles i Paris som revs samma år för att ge plats åt t-bana och shoppingcentrum. De två spåren därifrån gör med ens hjärta vad grävskoporna gjort med Les Halles på albumet omslagsbild.

Under flera resor till Madagaskar i slutet av 1960-talet samlande han en lokal ensemble och spelade in bland annat en fantastisk version av Pharaoh Sanders ”The creator has a master plan”. När nu världen slutligen får höra hans musik kommer Jeff Gilson från och med nu bli en obligatorisk rastplats längs musikens E4.

Kelan Phil Cohran, född 1927, är känd som trumpetare och harpaspelare i Sun Ra Arkestra. Han är även astronom och uppfann ett eget instrument som kallas ”space harp”.

När hans mentor Sun Ra gick bort 1993 tog Kelan Phil Cohran med sig sin harpa och trumpet och gav en minneskonsert på Adler Planetarium i Chicago. Det blev den första musik han spelat in under eget namn sedan The Malcolm X Memorial 1968. Denna planetariska hyllning till Sun Ra, ”African skies”, framfördes bara en enda gång och har inte förrän nu givits ut på CD.

Jag köpte mitt exemplar på den fantastiska skivaffären Sounds of The Universe i London. En engelsk kompis pekade och sade: ”Jag har för säkerhets skull köpt tre exemplar: två på vinyl och ett på cd”. Nu förstår jag honom. Om jag skulle göra en lista på de tio vackraste stycken musik jag hört i mitt liv skulle jag ha med ”White Nile” med Kelan Phil Cohran.

Jan Gradvall

Nick Lowe
Titel: The old magic
Skivbolag: Proper/Rootsy
Betyg: 3

Hela världen har hört Elvis Costello sjunga Nick Lowes ”(What’s so funny ’bout) Peace, love and understanding”. Inte lika många kommer att höra Nick Lowe sjunga Elvis Costellos ”The poisoned rose”.

Nick Lowes första album på fyra år är som en viskning, en viskning under täcket. Nyckelordet för kompositioner, arrangemang och hans sätt att sjunga är diskret. Det låter som han inte vill väcka den som ligger bredvid honom, kanske för att temat på albumet tycks vara ett äktenskap som håller på att krackelera.

Den fina nyutgåvan av 32 år gamla ”Labour of love” som kom i våras påminde om att Nick Lowe en gång gjorde pop full av utropstecken och versaler. Nu har han bara gemena bokstäver kvar.

Jan Gradvall