Skivrecensioner, DI Weekend

Florence + The Machine
Titel: Ceremonials
Skivbolag: Island/Universal
Betyg: 4

Polarpriset har två år i rad tilldelats kvinnliga musiker, Björk och Patti Smith. Det vore inte fel med en tredje: Kate Bush.

Kate Bush har förflyttat popmusiken till systrarna Brontës värld. Landskapsromantisk pop där refrängerna låter som öppnade fönster mot dimmiga hedar där Heathcliff-gestalter rusar runt utan GPS.

Arvet från Kate Bush – stråkarna, rytmerna, feminismen – hörs överallt i samtida pop, från Robyn och Ane Brun till en av Englands mest omsusade artister, 25-åriga Florence Welch som gör musik under namnet Florence + The Machine.

Florence Welch har skrivit de flesta låtarna på nya albumet tillsammans med Paul Epworth som skrev ”Rolling in the deep” med Adele. Öppningen ”Only if for a night” är fantastisk: en gotisk Kate Bush-katedral, komplett med samplat klockspel.

Popmusiken i dag handlar väldigt mycket om vardag. Men Florence Welch söker sig till det som litteraturen och filmen just nu använder till att trollbinda en ung publik: mysticism och blodfylld romantik. Författaren Emma Forrest skriver träffande i omslagshäftet: ”The songs are beautiful vampires, asleep in your iPod, coming alive at night, aglow”.

Jan Gradvall

Dolly Parton
Titel: Better day
Skivbolag: Sony
Betyg: 4

Det finns i dag två Dolly Parton. 1. Karikatyren från ”9 to 5” och ”The best little whorehouse in Texas”. 2. Bluegrassmusikern som minns sin barndom i Appalacherna. Det är den första som fyller Globen. Det är den andra som beundras av countrykonnässörer.


Samtidigt är det kombination av dem som gör Dolly Parton så unik.

Men ”Better day” är glädjande nog Dolly Partons första kombinationsalbum på länge. En glittrande mainstreamproduktion, uppklädd som en prostituerad julgran i Las Vegas, men där låtar och texten doftar vardag, nyuppgrävd jord och höstäpplen på en veranda.

Dolly Parton sjunger med bett och attack, som om hon vill ta upp kampen med den nya generations Nashville-artister, Miranda Lambert och Ashton Shepherd, medan melodierna visar vilken superb pophantverkare hon är.

Jan Gradvall

Laura Veirs
Titel: Tumble bee
Skivbolag: Bella Union/Coop
Betyg: 4

Tillbaka till ursprunget. Den strävan har präglat amerikansk musik under hela 2000-talet. Folkmusikern Laura Veirs går nu ytterligare längre tillbaka genom söka sig tillbaka till ursprunget före ursprunget – till gamla barnvisor, några av dem skrivna för hundratals år sedan.

Inspirerad av att hon själv nyligen blev mamma har Laura Veirs grävt efter vaggvisor i bland annat Harry Smiths legendariska arkiv för folkmusik. Vad hon hittat är sånger om rävar, bin, harar och hästar som må vara skrivna för barn, men vars melodier även tröstar en vuxen. Ingen annan genre har lika höga krav på melodier som vaggvisor.

Laura Veirs får hjälp med babysittergungandet av bland andra Colin Meloy från The Decemberists och Jim James från My Morning Jacket. Resultatet blir ett akustiskt barnprogram som man aldrig vill ska ta slut. Fem mandoliner är fler fyra akustiska gitarrer.

Jan Gradvall

Ólöf Arnalds
Titel: Ólöf sings
Skivbolag: One Little Indian/Border
Betyg: 3

När Nordic Music Prize delades ut i fjol till bästa nordiska album var den isländska överlägsenheten närmast generande total. Vinnare blev Jónsi. Tvåa Ólöf Arnalds. Nu släpper den förtrollande isländska folksångerskan – en Björk där löven just slagit ut – en lågmäld EP med covers där hon tolkar Bob Dylan, Neil Diamond, Gene Clark, Caetano Veloso och, allra finast, Arthur Russell, aktuell i SVT i kväll i K Special.

Jan Gradvall