A lad insane

Bokrecension av Peter Doggetts genomgång av David Bowies 1970-tal. Publicerad på Expressen Kultur på David Bowies 65-årsdag 8 januari 2012. Ingen artist i populärmusikens historia har under ett decennium gjort så många klassiska låtar och banbrytande album som David Bowie gjorde på 1970-talet.

Peter Doggett
The man who sold the world: David Bowie and the 1970s
Bodley Head
424 sidor

Text: Jan Gradvall

Oavsett konstart, oavsett tidsepok, är det få kritiska studier som kan mäta sig med ”En revolution i huvudet”, Ian MacDonalds bok om Beatles från 1994.

En kirurgiskt noggrann genomgång av hela Beatles-katalogen, låt för låt, där journalisten och musikologen Ian MacDonald, som även skrev en bok om Sjostakovitj, ställer gruppens 186 inspelade sånger i relief mot hela 1960-talet.

Som en engelsk recensent sammanfattade boken: ”Detta är den mest användbara bok som någonsin skrivits om den mest förbisedda aspekten av Beatles: nämligen deras musik”.

När Ian MacDonald tog sitt liv 2003 hade han skrivit på bokkontrakt för en liknande studie av David Bowie. Men dödsboet avslöjade att han inte hade skrivit en rad.

Uppdraget att genomföra projektet har i stället gått till kulturhistorikern Peter Doggett.

Beatles-boken var naturligt avgränsad till ett decennium. Gruppens första inspelning gjordes i juni 1962 och den sista i augusti 1969.

För att på samma sätt få ett decennium som relief har Peter Doggett valt att enbart koncentrera sig på David Bowies 1970-tal.

Ett Bowie-decennium som Doggett väljer att inleda redan i juni 1969 med låten ”Space oddity” och avslutar så sent som i april 1980 med albumet ”Scary monsters”.

Men tidsförskjutningen är berättigad. När David Bowie på ”Scary monsters” i låten ”Ashes to ashes” återvände till astronauten Major Tom från sin genombrottslåt ”Space oddity” så ringade han in och tog farväl till sitt eget 1970-tal.

Major Tom skickades ut i rymden månlandningsåret 1969. Ett decennium senare är han fortfarande lika avskärmad från jordelivet men har bytt ut sina proteinpiller mot droger.

Ashes to ashes, funk to funky
We know Major Tom’s a junkie
Strung out in Heaven’s high
Hitting an all-time low

En jämförelse mellan ”The man who sold the world” och ”En revolution i huvudet” visar att Peter Doggett inte har Ian MacDonalds öron. Till skillnad från MacDonald är han heller inte utbildad i musikvetenskap.

Men genom en lika rigorös research och upplägget med analyser låt för låt får han fram detaljer som både kompletterar och berikar den bild av David Bowie som gavs i fjolårets andra stora Bowie-bok, ”Starman: The definitive biography” (Sphere) av Paul Trynka.

David Bowie föddes i Brixton i London den 8 januari 1947, 17 månader efter att andra världskriget slutade.

Han delade födelsedag med Elvis Presley och var under uppväxten besatt av att den tillfälligheten ”meant something”.

Precis som Elvis Presley skuggades David Bowies barndom även av en familjeskandal.

David Bowies föräldrar, Peggy Burns och John Jones, inledde en affär när hon jobbade som servitris

Peggy blev kort därefter gravid. När David Bowie föddes var de inte gifta, vilket på 1940-talet inte var något man ville att grannar skulle få veta. Båda föräldrarna hade dessutom barn i tidigare förhållanden.

Peggy hade en son, Terry, född 1937, och en dotter som hon adopterade bort direkt vid födseln. John hade en dotter, född 1938, som bodde hos sin mamma.

Av David Bowies tre halvsyskon kom Terry att spela en avgörande roll i hans liv.

Det var den tio år äldre Terry som på 1960-talet introducerade David för jazz, soul, litteratur, konst och det hippa Londons nattliv.

Men Terry drabbades av vad David Bowie senare i livet refererade till som ”familjeförbannelsen”. Tre av mamman Peggys syskon hade fått diagnosen schizofreni och hamnat på institutioner.

Terry började visa upp samma tecken. När David Bowie skrev ”Space oddity” hade Terry blivit så dålig att han skrivits in på mentalsjukhus.

Terry blev kvar på mentalsjukhus hela 1970-talet och tog sitt liv 1985. David Bowie sjunger om sin halvbror i Terry i ”All the madmen” från 1970 och om hans död i ”Jump they say” från 1993.

David Bowie var så övertygad om att han själv förr eller senare skulle drabbas av familjeförbannelsen att han, närmast i förebyggande syfte, skapade sina egna neuroser genom droger, ständiga personlighetsbyten och upplösning av identiteter.

Känslan av att hans tid var utmätt och begränsad ger också en förklaring till hans annars nästan ofattbara produktivitet och kreativitet på 1970-talet.

Under 1960-talet hade den unge David Bowie ivrigt försökt bli en popstjärna som alla andra. Han spelade in för tre av Englands fyra stora skivbolag men slog aldrig igenom.

Men under sitt själkonstruerat schizofrena 1970-tal så bytte han taktik helt och hållet.

I stället för att framstå som någon som ville bli popstjärna så framställde han sig som en fantasifigur som redan hade varit popstjärna.

Hans alter ego, superstjärnan Ziggy Stardust, var en exotisk figur från en annan planet. Ziggy Stardust var den evige outsidern, bisexuell och briljant, som levde utanför alla samhällets normer.

Och som med sitt band, The Spiders From Mars, gjorde fantastisk rockmusik som miljoner vilsna tonåringar tog till sina hjärtan.

David Bowie kunde ha levt på Ziggy Stardust i decennier. Ziggy Stardust var på flera sätt hans Elvis Presley.

Men i samma stund som Ziggy Stardust på riktigt blev den superstjärna han på debutalbumet bara utgett sig för att vara, så dödade David Bowie sin skapelse.

Under resten av 1970-talet bytte han skepnad och sound för varje nytt album och skapade olika mikrokulturer.

Han placerade sig i främmande miljöer och musikkulturer – Philadelphia, Los Angeles, Berlin – och tvingade sig själv att utmana sina gränser. Därefter förstörde han systematiskt vad han just uppnått och gick återigen vidare.

Ingen artist i populärmusikens historia har under ett decennium gjort så många klassiska låtar och banbrytande album som David Bowie gjorde på 1970-talet.

Som Peter Doggett skriver: 1980-talet kan sammanfattas som ett decennium då resten av musikvärlden försökte assimilera vad David Bowie gjorde på 1970-talet.

Album som ”Station to station” och ”Low” låter fortfarande före sin tid.

När David Bowie i morgon fyller 65 år verkar det som han slutligen pensionerat sig på riktigt.

Han har inte gjort något nytt album sedan 2003. Efter att han drabbades av en hjärtattack 2004 har han bara sjungit offentligt en gång.

(slut)