Krönika, Dagens Industri
Weekend 23 mars
Krönika
Jan Gradvall
På tio år har Sverige gått från vara sämst i klassen till att bli bäst i klassen. Och vad det handlar om är den länge uträknade musikbranschen.
Som första land i världen är Sverige nu ute ur tunneln.
Vad som möjliggjort denna historiska vändning är samma tidigt utbyggda digitala infrastruktur som för tio år sedan gjorde Sverige till ökänt centrum för illegal nedladdning
Svensk media har blivit så van vid att skriva orden ”musikindustri” och ”kris” i samma mening att man numera gör det av slentrian.
Senast var det Svenska Dagbladet som utifrån ofullständig och inaktuell statistik (från 2010) drog illa underbyggda slutsatser om att det svenska musikundret är överdrivet.
För det första: statistiken räknade inte med utlandsintäkter från svenska låtskrivare och artister.
Att påstå att det svenska musikundret är överdrivet – utan att räkna med vad Max Martin, Swedish House Mafia & Co drar in utomlands – är som att skriva att det svenska möbelundret är överdrivet utan att räkna med intäkter från IKEA:s varuhus utomlands.
För det andra: vändningen skedde just under 2011.
Om tidigare det förkommit överdrifter om svensk musikexport, så är det tvärtom nu det verkligen finns skäl att tala om ett musikunder.
På Mediedagarna i Göteborg för några veckor sedan var jag moderator för ett panelsamtal om musikbranschens framtid.
I panelen fanns fem av de mest inflytelserika i musikbranschen. De svenska cheferna för tre av världens fyra största skivbolag – Universal, EMI och Sony – och representanter för streamingtjänsterna Spotify och Wimp.
Alla var eniga: det finns ingen kris längre.
Alla kunde tvärtom vittna om hur utländska kollegor nu kommer till dem med frågor om hur Sverige burit sig åt för att få högst digital omsättning per invånare i världen.
Det korta svaret: Spotify. Även om Spotify är en endast tre år gammal tjänst, med flera brister, så är intäkterna i Sverige redan uppe i sådana nivåer att de största artisterna, som till exempel Veronica Maggio, i i fjol drog in lika mycket pengar från streamad musik som från försäljning.
Nu börjar även resten av näringslivet få upp ögonen för hur de mycket de har att lära av musikbranschens sätt att ta sig igenom samma stålbad som nu väntar andra branscher.
En av medverkande i mitt panelsamtal var Per Sundin, vd på Universal. Nyligen bjöds Per Sundin in som medtalare av Hans Vestberg, CEO för Ericsson, när Vestberg var keynote speaker på Mobile World Congress i Barcelona inför 60 000 delegater.
I rapporteringen efteråt lyftes Per Sundins självkritiska gästinhopp in som det inslag som ”wowed the audience”.
Skivbolagschefer är numera de första att erkänna att man begick stora misstag när man runt millennieskiftet försökte stoppa digital musik. Vändningen kom först när man i stället bejakade den tekniska utvecklingen.
Per Sundins berättelse underströk därmed vad som var temat för Hans Vestbergs tal: ”Embrace Change”.
Den totala försäljningen av inspelad musik i Sverige är i dag halverad jämfört med toppåret 1998. Men poängen är att det inte längre relevant att tala om försäljning. Eller ens ägande av musik
Per Sundin: ”Vi har gått från acquistion till subscription, från att äga till att ha tillgång till. Från en dollar-business till en nickel & dime-business. Skivbolagens roll har helt förändrats. Nu handlar det om ta hand om och fördela alla mikrotransaktioner.”
(slut)
+
GRADVALLS VAL
SINGEL
Kent, ”999”. Vad låten ”London calling” är för The Clash är ”999” för Kent. Dundrande rocktrummor och Jocke Bergs argaste ögonblick som sångare. Hade varit omöjligt att spela en nedkortad version i ”Skavlan”.
DOKUMENTÄR
K-Special om Michael Haneke, fredag SVT 20.00. Alla Hanekes filmer stannar kvar som blåmärken runt hjärtat. På lördag sänds även hans oförglömliga uppgörelse med Tysklands historia, ”Det vita bandet”.
HYRFILM
”Prinsessan Mononoke”. Hayao Miyazaki är med sina tecknade mästerverk Japans motsvarighet till både Astrid Lindgren, C.S. Lewis och Syd Barrett. Magiska ”Mononoke” är också en våldsam uppgörelse med skogsskövling.
+
BONUS NR 1:
Nypremiär på bio – att ge en film en andra chans – är ett gammalt grepp som nästan aldrig längre används. Men det hade verkligen varit befogat i fallet ”Nader och Simin – en separation”.
När filmen hade biopremiä i september fick den ungefär så stor framgång som en iransk film kan få i Sverige: fina recensioner, 18 425 sålda biljetter.
Men därefter har relationsdramat ”Nader och Simin – en separation” seglat upp som 2000-talets kanske hittills mest hyllade film.
Filmen har vunnit i tur och ordning: Guldbjörnen i Berlin (där skådespelarna Leila Hatami och Peyman Moaadi även fick Silverbjörnarna), Golden Globe och svenska Guldbaggen för bästa utländska film och, inte minst, Oscar för bästa utländska film.
Oscarstatyetten var den första iranska under galans 84-åriga historia. Mannen bakom filmen, 40-årige Ashgar Farhadi, var även mycket välförtjänt nominerad för bästa manus, men förlorade mot Woody Allen. Att ett utländskt manus blir Oscarnominerat är mycket ovanligt.
På amerikanska kritikers årslistor över 2011 års bästa filmer hade två av landets tyngsta filmkritiker, Roger Ebert på Chicago Sun-Times och Joe Morgenstern på Wall Street Journal, filmen som etta; före ”The Artist” och alla amerikanska filmer.
”Nader och Simin – en separation” har även vuxit till en stor kommersiell framgång med biointäkter världen över på hittills 70 miljoner kronor.
En nypremiär på bio i Sverige hade därför verkligen varit befogat. Alla som missat denna lysande film får i stället ta igen det på onsdag när den släpps som hyrfilm.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Hela musikvärlden reser nu till Stockholm (se krönikan) för att studera hur Sverige tagit sig ut ur musikbranschens kris. Problemet är bara att Stockholm saknat det som ledande musikstäder måste ha – en representativ festival.
Stockholm har inte haft någonting som kan ens kan jämföras med Way Out West i Göteborg, den intellektuella nivån på by:Larm i Oslo eller det eklektiska utbudet på Roskilde.
Det är därför nyheten om den nya festivalen Stockholm Music & Art den 3-5 augusti kommer så lägligt.
Stockholm Music & Arts blir den första festivalen i Sverige med intellekuell höjd. Bland artisterna finns de två senaste årens Polarprisvinnare, Björk och Patti Smith.
Björks turné för ”Biophilia” är en multimediaföreställning som fått enastående recensioner. I New York spelade hon på vetenskapsmuseum. Appen för ”Biophilia” används av barn med inlärnings- och koncentrationssvårigheter.
På Stockholm Music & Arts på Skeppsholmen i Stockholm framträder även Afrikas just nu två kanske mest intressanta artister: Fatoumata Diawara, Malis egen Lauryn Hill, samt ökenbluesrebellerna i Tinariwen som gör ett unikt framträdande med svenske José Gonzalez.
Både Fatoumata Diawara och Tinariwen fanns med på DI Weekends lista över 2011 års tio bästa album.
”Vi vill bygga på starka artistskap, musiker som ligger i världsklass kvalitetsmässigt och som går hand i hand med nutida kultur.”, säger Joel Borg, marknadsansvarig hos arrangören Luger. ”Artister som förkroppsligar Skeppsholmen med sina museer och konstskolor.”
Festivalen ersätter på så vis den insomnade jazzfestivalen på Skeppsholmen som haft både visionära och ekonomiska problem.
”Vi tror och hoppas att Stockholm Music & Arts inte bara ska lyfta Stockholms kulturliv till den nivå det förtjänar, utan också skicka en kraftig signal över hela Europa. Festivalen ska andas långsiktighet.”
På tredagarsfestivalen spelar även svenska artister som Frida Hyvönen, Laleh och Anna von Hausswolff, veteraner som Marianne Faithfull (som upplever ännu en artistisk vår) och Antony & The Johnsons som framträder med Sveriges Radios symfoniorkester.
Jan Gradvall