London in Dub

Reportage om hur reggae präglat och fortsätter att prägla kulturen i OS-staden London. Jag och fotografen Bobo Olsson intervjuade legender som Don Letts, Dennis Bovell, Linton Kwesi Johnson, Chris Peckings och Beverley Knight. Publicerat i SAS-tidningen EuroBonus Traveler i februari 2012.

London in Dub

Text: Jan Gradvall

”London is suffused with centuries of suffered experience. It is an echo chamber of memories, dreams and desires.”

Beskrivningen kommer från Peter Ackroyd, den främste nu levande London-kännaren, författare till bland annat klassikern ”London: The Biography”.

Att en regnig dag öppna dörren till skivaffären Peckings på Askew Road, en avlägsen adress i Shepherd’s Bush i västra London, är som att uppleva Peter Ackroyds symboliska beskrivning bokstavligen.

Det ljud av dubreggae som väller ut från Peckings är verkligen ”an echo chamber of memories, dreams and desires”.

Och det är ett sound lika typiskt och omisskännligt för London som Charles Dickens karaktärer, röda dubbeldäckare, Big Bens klockspel, Jack The Ripper, insuttna pubar, klaustrofobiskt trånga tunnelbanegångar och Themsen.

Influenserna från karibisk kultur är vad som särskiljer London från andra musikaliska världsstäder som New York, Berlin, Paris och Los Angeles.

Basgångarna från jamaicansk reggae har satt sin prägel på all slags London-musik, från rockartister som The Clash, Ian Dury och PiL via soulartister som Sade och Amy Winehouse till Soul II Soul och all slags drum and bass och dubstep.

Även discjockeyns upphöjda status i London-kulturen, och numera i hela världen, kommer från Jamaica, där DJ:n alltid varit den stora stjärnan.

London, den första stad i historien som nu arrangerar OS för tredje gången, är helt enkelt en stad av bas. En bas som inne på Peckings träffar i mellangärdet, varsamt möblerar om dina inälvor och sprider ett välbehagligt lugn i hela kroppen jämförbart med jungfrusipparna på eftermiddagens första pint.

Precis som det är skillnad på mat och mat är det skillnad på högtalare och högtalare.

Att lyssna på reggae i mp3-format från en dator är som att värma upp djupfryst pizza från Lidl. Att höra reggae strömma ut från högtalarna inne på Peckings är som att få sin pizza stenugnsbakad i en gränd i Neapel.

En magiskt knastrig vinylsingel med Delroy Wilson, ”Show me the way”, låter här och nu som den bästa musik som någonsin gjorts. Jag ber att få titta på etiketten, Trojan, årgång 1970 – lite som att hitta en sällsynt Bordeaux – och frågar ägaren Chris Pecking vad han ska ha för den.

”Ten quid”, Chris Peckings ljudar summan med läpparna samtidigt som han visar upp tio fingrar i luften, det är lönlöst att försöka överrösta musiken.

Att hänga vid disken på Peckings en fredageftermiddag är inte olikt att befinna sig på en exklusiv restaurang.

London är en stad präglad av samlare och finsmakare. Oavsett om du söker mustaschvax eller paraplyer så finns de bästa affärerna i London.

På Peckings flockas reggaesamlarna. Till höger om mig vid disken står en vit kvinna i 50-årsåldern och en massiv man med bibliskt skägg och haltande gång som ser ut som en karaktär från ”David Copperfield”. De har rest hit från Brighton för att bättra på sin samling med Studio One-singlar, det legendariska skivbolaget som kallats the Motown of Jamaica.

Till vänster, en ung man av pakistanskt eller indiskt ursprung som säger att vi bara måste se The Mighty Jah Observer som uppträder i morgon. Ett av ytterst få sound systems med original valve sound, ett slags lampor inuti högtalarna som måste värmas upp i flera timmar men sedan ger ett oslagbart varmt sound.

Framför mig på disken lägger Chris Peckings, i rollen som reggaebartender, fram vinylsinglar som jag sagt att jag vill köpa – och sådana som han säger att han vet att jag vill köpa. ”Just trust me, you’ll love this one”.

Jamaicaättlingen Chris Peckings, ständigt milt leende och med en hållning som en ung boxare, är ett stycke vandrande London-historia i sig.

Peckings är i dag både en skivaffär och en skivetikett. Han driver vidare affären efter sin pappa, George Peckings. Egentligen hette hans pappa George Price men fick smeknamnet Peckings på Jamaica för att han uppfann en dans där man dansar som en kyckling.

George Peckings kom till London från Jamaica på 1950-talet där han på Golborne Road sålde singlar med ska och rhythm & blues ur en resväska.

Golborne Road, en gata i norra Notting Hill, är fortfarande en av de mest spännande och mångkulturella matgatorna i London med en ständig doft av grillad marockansk fisk där rastamän sitter och äter bredvid antikhandlare.

Notting Hill har i dag blivit ett av dyraste och vitaste bostadsområdena i London. Men under en promenad genom västra London, från Notting Hill och Shepherd’s Bush, stöter man fortfarande hela tiden på avtryck från jamaicanska kultur som gett områdena dess karaktär.

Mataffärerna skyltar med Red Stripe, den utmärkta jamaicanska lagern. Högtalare sprider konstant soul och reggae. Medlemmar från The Clash ses bland grönsaksstånden. Och i dessa omården ligger de bästa skivaffärna.

En av singlarna Chris lagt i högen framför mig på disken är ”Speaker box” med unge London-artisten Sparky – som precis just då själv kommer in genom dörren.

Många unga reggaeartister i dag klär sig ungefär som rappare. Men Sparky är klädd i tidlöst grå kostym och ser närmast ut som den första generationen karibiska emigranter som kom till London med båten Empire Windrush i slutet av 1940-talet och i dag kallas The Windrush Generation.

Sparky berättar att han gjort musik sedan 8-årsåldern, att han framträtt med sound systems sedan han var 13 år och att han varit förartist åt storheter som Nas, Lil Wayne och Beenie Man.

Den självbiografiska texten på hans singel – ”I was born by the speaker box with the sweet reggae music playing” – handlar även om London.

Det snabbaste sättet att ta sig mellan Shepherd’s Bush och Notting Hill är via The Westway, den upphöjda motorväg som löper genom västra London.

Vi får skjuts i bil av en annan jamaicansk ättling, Beverley Knight, en av Englands främsta soulartister.

Att vi bli skjutsad av Beverley Knight – som belönats med en MBE, The Most Excellent Order Of The British Empire, av självaste drottningen. – känns osannolikt och var inte planerat.

Men efter att vi intervjuat henne på en pub, där hon drack apelsinjuice, frågar hon var vi ska efteråt. ”Då kan jag köra er. Jag ska träffa min syster och hennes familj som varit på bio där i närheten.”

”Jag älskar att läsa om London och dess historia”, säger Beverley samtidigt som hon pekar ut sevärdheter längs vägen. ”Jag köper nya böcker hela tiden. Peter Ackroyds bok, fantastisk. Och Dickens är min favoritförfattare. Mina favoritområden i London? Spitafields och White Chapel. Både nuet och historien är närvarande där. Gatorna har inte förändrats på 250 år.”

Beverley Knights senaste album heter ”UK Soul” och är en hyllning den engelska soulmusik som präglat hennes egen musik. På albumet tolkar hon låtar av engelska artister som Young Disciples, Omar, Loose Ends och Soul II Soul.

”Skillnaden mellan engelsk soul och amerikansk soul är att den engelska är mindre slick, mer organisk och nestrippad, men en kraftig betoning av basen. Det är influenser från alla oss karibiska emigranter, och även afrikanska emigranter, som skiner igenom.”

Beverley Knight berättar att hennes pappa anlände till England 1959 och hennes mamma 1963. Båda kom från samma lilla by på Jamaica. I likhet med många andra utvandrade de för jobbens skull. De anlände till ett England som efter andra världskriget desperat behövde arbetskraft för att bygga upp nationen igen.

De hamnade i Wolverhampton, nordväst om Birmingham i centrala England,, där hennes pappa fick jobb inom steel och manufacturing. Hennes mamma fick jobb som sjuksköterska i National Health Service. Från Jamaica tog de med sig sin passion för musik och sina starka kristna tro.

Beverley och henne syskon fick sin musikaliska skolning i föräldrarnas församling. ”För en sångare är det den bästa skolning som finns. Om församlingen gillar vad de hör, så visar de det med besked, jublar och applåderar. Om de inte gillar vad de hör… well, kanske du borde göra något annat i stället.”

När Beverley Knight kör oss längs The Westway syns nedanför den upphöjda motorvägen området för The Notting Hill Carnival, en av kronjuvelerna i Londons kulturliv.

Hjärtat i karnivalen utgörs av sound systems, en kultur som uppfanns i Kingstons ghetton på 1950-talet och som emigranterna tog med sig till sitt nya hemland. Discjockeys lastade upp generatorer och gigantiska högtalare på lastbilar och anordnade sedan gatufester, en tradition som numera präglar London lika mycket som Kingston.


”Sound systems är vad som gett Britain such a special sound”, säger Beverley. ”Därifrån kommer allt vi hör i dag, från Soul II Soul via drum and bass och fram till dagens scen med dubstep.”

Motorvägen The Westway har en central roll i Londons musikhistoria. När The Clash bildades i västra London 1976 sade gruppen att de ville låta som trafiken på The Westway.

På omslaget till skivan ”Black Market Clash” syns en bild på en man dreadlocks som går mot en mur av poliser. Fotografiet är taget 1976, året då The Notting Carnival slutade med riots.

Mannen på fotografiet heter Don Letts och är nyckelfiguren för Londons musikkultur de senaste fyra decennierna.

”Kom in”, säger Don Letts, numera 56 år, när vi ringer på dörren till hans hus i Kensal Rise, ett stillsamt bostadsområde på promenadavstånd från Ladbroke Grove där Don Letts och medlemmarna i The Clash hamnade i bråk med polisen.

Don Letts leder oss förbi ett rum med en tindrande vacker jukebox, ett stort öppet vardagsrum där hans två unga döttrar leker och ser på tv, och ut till en typiskt engelsk bakgård så lummig och klorofyllgrön att när fotografen Bobo Olsson senare tar bilder på Don Letts, så ser det inte ut som han befinner sig i London utan i Kingston.

På bakgården finns ett litet uthus av typen verktygshus, med stora glasfönster, som Don Letts byggt om till sin egen kreativa verkstad för musik och film. På väggarna finns memorabilia välbekant för den som växt upp med The Clash och Big Audio Dynamite, den grupp som Mick Jones, gitarrist i The Clash och Don Letts startade tillsammans och gjorde en återföreningsturné med under 2011.

Don Letts fäller ned persiennerna så att inte hans barn och fru kan se när han smygröker lite.

På ett av fotografierna på väggen står två unga män med rastaflätor med armarna om varandra, det är Bob Marley och Don Letts.

”Vi träffades efter en spelning med The Wailers. Bob brukade sedan komma till min klädaffär, Acme Attractions, när han var i London. En anledning var, ärligt talat, att Bob visste att det hängde folk där som sålde bra gräs.”

Punk och reggae, två svart får i musikvärlden, blev kära i varandra i London. Bob Marley blev så tagen av att The Clash spelade in reggaelåtar som ”Police and thieves” att han spelade in sin egen hyllningslåt, ”Punky reggae party”.

Den som introducerade Bob Marley för punkscenen i London – och som även introducerade punkbanden för reggae – var Don Letts. Han var discjockey på Londons första punkklubb, The Roxy vid då mycket slitna Covent Garden, och spelade enbart reggae i pauserna mellan band som The Damned och Slaughter & The Dogs.

På så sätt blev Don Letts även vän med Johnny Rotten, en av Londons mest devota reggaeälskare, och fick följa med honom till Jamaica månaden efter att Sex Pistols hade splittrats.

”Richard Branson på Virgin (där Sex Pistols hade kontrakt) startade på Johns uppmaning en underetikett för reggae, Front Line. När de skulle åka till Jamaica 1978 för att signa artister bad de mig att följa med, antagligen för att jag såg ut som en jamaican, men jag är ju född i London hade aldrig varit på Jamaica. Jag var lika mycket turist som dem.”

”Vi checkade in på det dyraste hotellet på Jamaica. När rykten spred sig att en vit miljardär landat på ön, så bildades det kö med alla reggaestjärnor – och jag menar verkligen alla utom Toos & The Maytals – som vill ha en del kakan. Jag, som var 22 då, låg där vid poolen, hade the time of my life och var överlycklig över att få träffa mina idoler.”

Jag frågar Don Letts hur han såg ut när han var liten. Han plockar fram ett fotografi på kortklippta engelska skolpojkar i prydliga skoluniformer. Det enda som är utmärkande på bilden är att en av dem är svart.

”Jag lyssnade på rock som alla andra i min skola.”

Första gången Don Letts stod på en scen var under en konsert med Patti Smith, vars andra album ”Radio Ethiopia” var influerat av reggae. ”Jag hängde i kulissen med Tappa Zukie (legendarisk toaster) när Patti plötsligt kallade in oss på scen. Hon gav Tappa Zukie en gitarr, som aldrig hållit i en gitarr för ut, och hon gav mig en mikrofon för att jag hade dreadlocks. I ren desperationen ropade jag något i mikrofonen på hittepåjamaicanska, men publiken gick på det och jublade.”

Don Letts, regisserat filmer som den Grammy-belönade The Clash-dokumentären ”Westway to the world”, visar en dokumentär han gjort om The Notting Hill Carneval som berättar hela historien om det karibiska inflytandet på London.

”Skillnaden mellan den svarta kulturen i England och USA är att vi här aldrig haft någon civil rights movement. På både gott och ont. London är en mer öppen och integrerad stad än någon stad i USA. Å andra sidan är de svarta i USA mer välorganiserade, har starka talespersoner.”

Även den andra nyckelpersonen i Londons reggaescen, Dennis Bovell, har en bakgrund i engelsk popmusik.

”Jag älskade The Who, herregud, vilka musiker, vilket band”, säger Dennis Bovell när vi går på gatorna i hans stadsdel Tottenham, den del av London som tillsammans med Brixton i dag har flest invånare med karibisk bakgrund.

Dennis Bovell bor i precis den del av Tottenham där London riots briserade i somras. Nedbrända hus och igenbommade fönster finns kvar som öppna sår i stadsbilden.

Samtidigt är Tottenham ironiskt nog ett av de områden i London där integrationen verkligen lyckats. Människor från olika delar av världen, med olika religioner, lever sida vid sida.

Problemen i Tottenham beror snarare på fattigdom och arbetslöshet Dennis Bovell poängterar att det som hände i somras inte var race riots, jämförbart med Brixton 1981, utan ett resultat av ekonomiska orättvisor.

”Har ni tuggat sockerrör någon gång? Vänta, ni måste prova”, säger Dennis Bovell och leder oss in i butik med mestadels afrikanska kunder fast med ägare från Bangladesh. Han greppar en machete, hugger av bitar av sockerrör som vi får tugga på – och sedan känner sensationen av rent socker.

”Precis så smakade min barndom”, säger Dennis Bovell och ler sitt bredaste leende med sina sockervita tänder.

Dennis Bovell föddes och växte upp på Barbados. När hans familj flyttade till London när han var 12 år fick han en skivspelare och en gitarr av sin pappa för att han inte skulle känna sig så ensam.

När han sedan upptäckte reggae var det inte populärt hos hans familj. Reggae var känt som rebellisk outsidermusik, jämförbar just med punk. ”När jag kom hem med dreadlocks slutade min pappa att prata med mig. Han ignorerade mig i flera år innan jag till slut klippte mig kort igen. Den som då i stället slutade prata med mig var Peter Tosh. Han ställde in en skivinspelning vi skulle göra och lät hälsa att det finns några saker en rastaman aldrig gör, en av dem är att klippa sig.”

Dennis Bovell bildade Matumbi, det bästa brittiska reggaebandet på 1970-talet. Matumbi spelade tillsammans med The Wailers – Peter Tosh, Bob Marley, Bunny Wailer med band – på deras allra första spelning i London 1973.

”Vi hade repat som fan i veckor, The Wailers var trötta och jetlaggade. Dagen efter stod det i tidningen att vi var bättre än The Wailers… Vi tyckte det var så pinsamt att vi knappt vågade visa oss på gatorna.”

Dennis Bovell, som behärskar i princip alla instrument, blev en av Londons och världens bästa producenter. Han producerade epokgörande inspelningar med The Slits och The Pop Group och var nyckelfigur inom lovers rock, en unik reggaegenre för London och England med företrädesvis kvinnliga sångerskor som sjunger om kärlek.

När Dennis Bovell spelade med Matumbi blev han en dag i mitten av 1970-talet intervjuad en journalist som hette Linton Kwesi Johnson. Journalisten berättade att han gett ut ett par diktsamlingar, var nyfiken på att spela in sina dikter på skiva och frågade om Dennis var intresserad att producera och göra musiken.

Resultatet skrev om musikhistorien. Om man ska lista de bästa och viktigaste London-album som gjorts går det inte att hoppa över Dennis Bovell-producerade album med Linton Kwesi Johnson som ”Dread beat an’ blood” och ”Forces of victory”. Svenske rapparen Petter har utnämnt ”Forces of victory” till den viktigaste skivan i sitt liv.

Vi pratar med Linton Kwesi Johson på telefon. Hans röst är lika majestätiskt myndig som på skivorna, han låter som en magister med kateder i himlen.

Linton Kwesi Johnson är mycket artig på telefon, han berättar om sina favoritpoeter (T.Se. Eliot, Pablo Neruda) och sin syn på London (”Mitt favoritområde är Brixton”), men säger att han inte har tid att träffas och inte vill låta sig fotograferas.

Vi går på hans rekommendation till hans stamställe i Brixton, Effra Hall Tavern, där vi en kväll äter jerk chicken med red beans and rice, något av en jamaicansk nationalrätt, och lyssnar på gamla fårade karibiska män som spelar jazz.

Brixton har precis som Tottenham inte gentrifierats lika mycket som Notting Hill utan har behållit sin karibiska karaktär.
Men även om flera av besökarna på Effra Hall Tavern ser ut som Linton Kwesi Johnson – fårade välklädda jamaicanska män i kostym med små hattar som beställer Red Stripe – så dyker han själv aldrig upp.

Dennis Bovell är inte förvånad. ”Hur länge jag känt Linton? I drygt 35 år? Under denna tid finns det två fotografier av oss tillsammans. Två. Ett har jag hemma där vi står i en trappa i en Paris. Det andra finns på konvolutet till ett album, jag tror det är ’LKJ in Dub vol 3’.”

Linton Kwesi Johnson talar sig även varm för Brixton Market, ett annat exempel på en plats där den karibiska kulturen i London är som mest vital.

Intill Brixton Market, med sina stånd av grönsaker och mat, löper Electric Avenue, känd genom en hitlåt av Eddy Grant, som fått sitt namn för att det 1880 blev den första marknadsgatan som lystes upp av elektricitet.

Och återigen blir det ett sådant där ögonblick när olika århundraden smälter samman i London. Gatstenar från 1800-talet, musikhistoria från 1900-talet och slaktare från 2000-talet som sent på kvällen sköljer av gatstenarna för att möta en ny morgondag.

(slut)

Soundtrack till London

Lord Kirchener, ”London is the place for me”
Matumbi, ”Empire road”
The Slits, ”Typical girls”
The Clash, ”Lovers rock”
Linton Kwesi Johnson, ”Inglan is a bitch”
Janet Kay, ”Silly games”
Sade, ”When I am going to make a living”
Smiley Culture, ”Cockney translation”
Soul II Soul, ”Keep on movin”
Big Audio Dynamite, ”The bottom line”
Young Disciples, ”Apparently nothin’”
Beverley Knight, ”Flavour of the old school”
Benga, ”26 basslines”
Adele, ”Chasing pavements”
Burial, ”South London boroughs”