The American Songbook

Svenska Sony gav 2011 ut samlingsskivan The American Songbook: Ljuva nostalgi. Jag ombads skriva omslagstexten.

The American Songbook

Text: Jan Gradvall

I Genève i Schweiz finns världens största och dyraste maskin, en 27 kilometer lång underjordisk partikelaccelerator. Genom denna maskin hoppas forskarna kunna återskapa The Big Bang i miniatyr. Och därmed kunna lösa gåtan om universums uppkomst.

Vad skulle hända om man i stället för partiklar fyllde acceleratorn i Schweiz med popsånger? Vad skulle visa sig vara den moderna popmusikens motsvarighet till The Big Bang?

Det vetenskapliga svaret finns på den samling du just nu håller i handen – The American Songbook.

Allting i dagens popuniversum är uppbyggt av beståndsdelar som kan spåras tillbaka till dessa sånger. Ursånger, om man så vill.

Genom historien har dessa ursånger haft olika namn. Genren har kallats för evergreens, jazz standards, show tunes eller Tin Pan Alley, döpt efter den huslänga på 28:e gatan i New York, mellan Broadway och 6:e avenyn, där många av sångerna skrevs.

Men det i dag mest använda namnet på denna sångskatt är The American Songbook. Vad det handlar om är sånger skrivna från 1920-talet och fram till början av 1960-talet, decenniet då The Beatles förändrade popmusikens spelregler.

Det unika med The Beatles var att gruppen sjöng sina egna sånger. Det kan verka som en självklarhet i dag, men innan The Beatles tog över världen i början av 1960-talet så betraktades artisteri och låtskrivande – på goda grunder – som två helt olika egenskaper som inte bör blandas ihop.

Föregångarna till The Beatles vad det gäller popularitet och genomslag, artister som Frank Sinatra och Elvis Presley, sjöng sånger som andra hade skrivit. Medan de var oslagbara som sångare och scenartister så skrevs deras hitlåtar av professionella låtskrivare som satt på kontor hela dagarna och arbetade med piano och penna.

Båda parter gjorde helt enkelt vad de var bäst på.

Och det är dessa professionella låtskrivare – dessa briljanta och oöverträffade pophantverkare – som skapade The American Songbook.

Vi talar om namn som Cole Porter (1891-1964), Hoagy Carmichael (1899-1981), Sammy Cahn (1913-1993), Johnny Mercer (1909-1976), Harold Arlen (1905-1986), George Gerswhin (1898-1937), Ira Gershwin (1896-1983), Richard Rodgers (1902-1979), Jerome Kern (1885-1945) och många andra.

Du kanske inte har hört deras namn. Du vet förmodligen ingenting om hur de såg ut eller hur de levde. Men du känner garanterat igen deras sånger.

Låtskrivande är ett konsthantverk. Vad alla inte inser är att precis som allt annat konsthantverk – smide, drejning, skulptur – så kräver låtskrivande extremt hårt och tålmodigt arbete innan man lära sig bemästra det.

Popmusik av artister som skriver sina egna låtar kan i sina sämsta stunder påminna om ett glasbruk där formgivarna själva försöker blåsa glasen. Artisterna behärskar helt enkelt inte hantverket.

För det är en sak att som artist veta vilka känslor man vill förmedla. Det är en helt annan sak att veta hur man ska uttrycka och formulera dem.

The Beatles-modellen blev en regel men är och förblir ett undantag. Få artister i historien har varit lika skickliga på att skriva låtar som att framföra den

En annan anledning till att The American Songbook aldrig blir omodern är också att den livserfarenhet som dessa låtskrivare förmedlade genom sina sånger är tidlös. Tekniken förändras, samhället förändras, men känslor som kärlek, sorg och svartsjuka är och förblir exakt desamma i dag som på Cole Porters tid.

Att så många samtida artister, från Bryan Ferry, Rod Stewart och Robbie Williams till Lisa Nilsson, Lisa Ekdahl och Sarah Dawn Finer, väljer att sjunga sånger som någon annan skrev för 60, 70 eller 80 år sedan vittnar också om hur slitstarka dessa sånger är. Och hur öppna de är för tolkningar.

Till skillnad från mycket annan popmusik är sångerna i The American Songbook inte skrivna för en speciell artist. Tvärtom ingick det i beställningen redan från början att andra skulle kunna sjunga sångerna, leva sig in i texterna, närmast rollbesätta dem.

De allra flesta sånger som vi i dag betraktar som en del av The American Songbook skrevs nämligen ursprungligen för Broadway eller Hollywood. Det var sångnummer skapade för musikaler och teateruppsättningar.

De i dag sällan hörda originalversionerna hittas ofta på raspiga musikalsoundtrack från 1930-talet framförda av artister som Fred Astaire och Judy Garland. Därefter fick melodierna ett andra liv på 1950-talet och 1960-talet då många jazzvokalister och jazzmusiker återupptäckte sångboken och gjorde egna tolkningar.

Om man till exempel jämför Fred Astaires uppsluppna version av bröderna Gershwins ”Things are looking up” med Billie Holidays domedagsversion av samma låt inser man också hur starkt låtskelettet är. Sången tål verkligen att tolkas i ordets verkliga betydelse.

På dessa två cd-skivor hör man också hur sångarna njuter av den frihet och trygghet som outslitliga grundkonstruktionen ger. En bra sång gör alla sångare bättre. Sången blir som en trampolin.

En klassisk intervjufråga är vilket album man skulle ta med sig till en öde ö. Efter att varit musikjournalist i över 25 år har jag fått den frågan lika ofta själv som jag ställt till den andra.

Svaret jag numera ger är ett fusksvar som jag är mycket nöjd med. Det är lika kort och koncist som en albumtitel: The American Songbook.

(slut)