Skivrecensioner, DI Weekend

The xx
Titel: Coexist
Skivbolag. Young Turks/Playground
Betyg: 5

De två frontfigurerna i unga Londontrion The xx, Romy Madley Croft och Oliver Slim, har varit vänner sedan treårsåldern och lärde känna varandra genom sin blyghet. ”Ingen av oss vågade någonsin prata inför de andra i klassen”

Oliver och Romy i The xx började skriva låtar genom att skicka låtutkast till varandra via mail. ”Internet gör det enklare – man kan gömma sig bakom datorn.”


De vågade aldrig sjunga offentligt. I stället lärde de sig sjunga genom att nynna i sina duntäcken innan de somnade.

Utifrån dessa förutsättningar har The xx med hjälp tredje medlemmen, producentgeniet Jamie xx, skapat popmusikens just nu mest originella sound.

Vad The xx gör med popmusik påminner om vad Mathias Dahlgren och kockarna på Matbaren i Stockholm. De reducerar och reducerar och reducerar tills bara essensen återstår. Musiken finkalibrerar deras själsliv.

Pophistoriskt åstadkommer The xx något som för tankarna till Beatles och Rolling Stones, två andra engelska band som skapade sitt sound genom att mycket noga studera samtida amerikansk soul och R&B.

Beatles baserade sina tidigare arrangemang på aktuella Motownlåtar av Marvelettes och Miracles, Stones utgick från Chuck Berry och blues inhandlad i importbutiker. The xx lyfter i sin tur hela låtstrukturen från soulartister som Aaliyah och Destiny’s Child, men vrider till allt med arrangemang som närmast påminner om The Cure

Allt detta samtidigt som Romys sorgsna surfgitarr låter som om Duane Eddy aldrig haft några vänner.

Precis som i fallet Beatles och Stones går även influenserna fram och tillbaka över Atlanten. Rihanna och Shakira har redan gjort covers på The xx-låtar, Alicia Keys samarbetar med Jamie xx på sitt kommande album. Och kungen och drottningen av samtida populärmusik, Jay-Z och Beyoncé, älskar The xx.

Själv har jag lyssnat mer på The xx än något annat popband de senaste åren. Engelska popband har präglat olika decennium under mitt liv. The Jam var mitt 1970-tal, The Smiths mitt 1980-tal. The xx blir mitt 2010-tal.

Jan Gradvall

Familjen
Titel: Allt på rött
Skivbolag: Cosmos
Betyg: 3

Efter att vi i decennier hört uttrycket den skånska rockmyllan visar Familjen att det börjar bli mer relevant att i dag tala om den skånska technomyllan. Även dansmusiken har bott vid en landsväg i hela sitt liv, sett människorna komma och gå. Och skördarna gro. Gränsöverskridande musik med doften från skånska EU-åkrar.

Jan Gradvall

ZZ Top
Titel: La Futura
Skivbolag: American Recordings/Universal
Betyg: 4

Begreppet rotmusik förväxlas alltför ofta med arkeologi. ZZ Top är mycket intelligentare än så.

Det hade varit så lätt för Texastrion ZZ Top att tolka en gammal blueslåt. I stället inleder gruppen sitt första album på nio år med att tolka en annan sorts men rotmusik från Texas – en hiphoplåt.

Inledningsspåret ”Gotsa get paid” är omarbetning av ”25 lighters”, en modern Texasklassiker med rapparna DJ DMD featuring Lil’ Keke & Fat Pat. Sök på YouTube och hitta en tillbakalutad bilåkarvideo i samma ”35 grader i skuggan”- anda som ZZ Tops ökenvideor från 1980-talet.

Och ZZ Tops version låter strålande. Inte alls som hiphop men som färska rotfrukter, lätt kokta, serverade i smörsås tillagad av Rick Rubin.

Ljudmässigt är ZZ Tops 15:e album en triumf: det låter som Billy Gibbons, hjärnan i ZZ Top, och Rick Rubin tagit tillbaka elektriciteten till sin mest primitiva grundform och använt energin från sprutande råolja.

Mest överraskande är balladen ”Over you”. Kunde varit en Thin Lizzy-låt från 1976.

Jan Gradvall

Toy
Titel: Toy
Skivbolag: Heavenly/Cooperative
Betyg: 4

Londonbaserade skivbolaget Heavenly Recordings var en gång en garanti för kvalitet. Heavenly lanserade artister som Manic Street Preachers, Saint Etienne, Beth Orton, Doves och Ed Harcourt. De senaste åren har dock tyvärr motsatsen gällt; Heavenly har blivit synonymt med ett bolag utan riktning, utan fingertoppskänsla, utan kvalitetskontroll.

Men gruppen Toy är det bästa Heavenly gett ut sedan Magic Numbers debut. Hypnotiskt malande, dubinfluerade psykedelisk rock som inte låter det minsta retro, utan ung och relevant och ”in your face”; en explosion i en färgbutik. Toy går på jorden med lika självsäkra steg som en gång Teardrop Explodes.


Jan Gradvall