Skivrecensioner, DI Weekend

Beach Boys

Betyg 5:
The Beach Boys Today! (1965), Pet Sounds (1966), Sunflower (1970), Surf’s Up (1971).

Betyg 4:
Surfer Girl (1963), All Summer Long (1964), Summer Days (And Summer Nights!!) (1965), Smiley Smile (1967)

Betyg 3:
Surfin USA (1963), Little Deuce Coupe (1964), Shut Down Volume 2 (1964), Beach Boys Party (1965)

Skivbolag: Capitol/EMI

I kontrast till den coola rockvärlden har Beach Boys i sina färgglada skjortor alltid framstått som reseledare. De håller välkomsttal vid poolen, häller upp sangria och avråder från att dricka vattnet. De har aldrig varit politiska, intellektuella eller, ärligt talat, särskilt intelligenta.

Kanske är det också därför som kunskapen om 50-årsjubilerande Beach Boys albumkatalog förblivit så liten. De flesta rocklyssnare kan rabbla upp klassikerna i Beatles, Stones och Dylans kataloger. Men i fallet Beach Boys tar kunskapen slut efter ”Pet Sounds”. Därefter blir det nattorientering utan pannlampa.

Denna återutgivningsserie, med 12 remastrade utgåvor i både mono och stereo, är efterlängtad och en utmärkt introduktion, även om den förvirrande nog inte är kronologisk (till exempel debuten saknas) och långt ifrån komplett.

Vad som gjort Beach Boys musik så omtalad och inflytelserik bland unga musiker på senare är just den naiva och ointellektuella sidan hos gruppen. Den totala uppriktigheten. Musik som inte kommer från hjärnan utan hjärtat.

Och de låtar som i dag räknas som de verkliga mästerverken är inte ”California girls” och ”Surfin Safari” utan mer obskyra albumspår som aldrig spelats på radio.

Förbisedda ”The Beach Boys Today!” är bryggan till ”Pet Sounds”. Brian Wilson hade slutat turnera, börjat röka gräs, värvat de främsta av Phil Spectors studiomusiker och skapade sitt första mästerverk.

”Sunflower” är i första hand Dennis Wilsons album. ”Forever” tillhör det vackraste som spelats in under 1900-talet, oavsett genre.

I diskussioner om Beach Boys hamnar alltid fokus på de två mest mytomspunna medlemmarna, Brian Wilson och Dennis Wilson (drunknade 1983), men ”Surf’s Up” är till stora delar Carl Wilsons album. ”Long Promised Road” och ”Feel Flows” tillhör det finaste i hela Beach Boys-katalogen.

De Beach Boys-album som saknas i denna omgång är framförallt ”Wild Honey” (1967), ”Friends” (1968), ”20/20” (1969), ”Carl And The Passions” (1972), ”Holland” (1973) och ”Love You” (1977), samtliga värda ett par astmaattacker för att leta upp i hörnen på dammiga skivbörsar.

Jan Gradvall

Iris DeMent
Titel: Sing The Delta
Skivbolag: Flariella/Border
Betyg: 4

Precis när det börjar kännas väldigt trångt i genren med gravallvarliga singer-songwriters som vill göra svartvit, socialrealistisk country med samma känsla som Walker Evans fotografier av 1930-talets depression, så lämnar Iris DeMent genren och slår sig i stället sig ned vid ett piano i en tältkyrka. På sitt första album med egna sånger på 16 år gör hon superb höstgospel som luktar äpplen och brinner i fyra nyanser av gult. Låtarna träffar en med samma kraft som fallande kastanjer. ”The night I learned how not to pray” och ”There’s a whole lotta heaven” kan jämföras med det allra starkaste i Dolly Parton-katalogen.

Jan Gradvall

Taken By Trees
Titel: Other Worlds
Skivbolag: Secretly Canadian/Border
Betyg: 4

Vår tids rädsla för allvar. Det är en ofta citerad boktitel av Roy Andersson. Inom den så kallade indievärlden gäller dock motsatsen – vår tids rädsla för harmoni.
Det som ger högst status, samt i regel flest antal plustecken i recensioner, är att sjunga om de tre d:na, död, depressioner och dysfunktionalitet. Och helst i avskalade versioner som ”illustrerar smärtan”.

Victoria Bergsman i Taken By Trees gör precis tvärtom. Musiken på ”Other Worlds” för tankarna till ett barn som bygger sandslott på en strand på Hawaii. Med inspiration från Beach Boys-låten ”Diamond head”, en obskyr hawaiiansk instrumental från albumet ”Friends”, bygger hon upp en förtrollad musikvärld med årets mest originella och färgrika arrangemang.

Jan Gradvall