Krönika, Dagens Industri
Weekend 12 oktober
Krönika
Jan Gradvall
Termen populärkultur har använts sedan 1800-talet. I jämförelse med så kallad riktig kultur ses populärkultur som något mer trivialt och lite dummare. Den bästa definitionen av populärkultur jag stött på är att ”populärkultur är vad som blir över när man har bestämt vad som är högkultur”.
Precis det är också dess styrka. Genom att populärkulturen alltid döms till utanförskap kan den producera verk som är helt fria från regler, rim och reson.
Som till exempel årets hittills bästa film. En spektakulär och spekulativ hybrid av action och science fiction där yrkesmördare år 2044 som avrättar tidsresenärer 2074. Med muskedunder.
Att filmen har Bruce Willis i en av huvudrollen kan också ses som själva definitionen på populärkultur.
Om den franske filosofen Gilles Deleuze hade fått barn med en biomeny, en stor Coca-Cola och en hink popcorn, skulle det blivit ”Looper”, den visuellt och tankemässigt mest utmanande actionfilmen sedan ”The Matrix”.
”The Matrix” från 1999 sågs inte som högkultur när den hade premiär. Men det går inte en vecka utan att jag fortfarande tänker på de existentiella och filosofiska frågor som ”The Matrix” väckte i mig. Tänk om hela tillvaron bara är en tankemässig konstruktion? Skulle jag självt ha valt det röda eller blå pillret?
Samma sak ”Looper”. Efter att ha sett den en vardagkväll på Sergel i Stockholm – omgiven av en högljudd publik som knappast läser filmrecensioner – har jag inte kunnat tänka på mycket annat. Precis som ”The Matrix” kommer jag att se om den många gånger.
”Looper” utspelas i Kansas år 2044. Gatorna är fulla av tiggare. Staden styrs av droghandlare som kör omkring på luftburna motorcyklar och tar sina droger direkt i ögat i form av ögondroppar.
Allt detta har vi sett förut, möjligen med undantag för ögondropparna. Dystopiska framtidsskildringar har blivit standard i samtida film och teve.
Vad vi däremot aldrig sett förut är att det till denna framtid skickas människor från en annan framtid, år 2074. Så fort dessa stackars människor landar på ett vetefält, bundna och med mask för huvudet, så avrättas de omedelbart av en yrkesmördare, en så kallad Looper.
Vad som hänt år 2074 är nämligen att tidsresor har uppfunnits men snabbt förbjudits. De utnyttjas dock ändå i smyg av maffian i Shanghai som i stället för att försöka gömma kroppar av oönskade personer har kommit på den geniala idén att, precis innan de dödas, skicka tillbaka dem till 2044.
När de i stället dödas där, av en Looper, så utrotas de från sin egen tidslinje. Och försvinner spårlöst.
Även dessa yrkesmördare vet att de själva en dag kommer mötas av samma öde. När deras egna jag skickas tillbaka från 2074 så kommer de att en dag skjuta sig själva. Detta kallas att ”closing the loop”.
Låter det obegripligt? Att se ”Looper” är som att skicka hjärnan på crossfit och spinning.
Huvudrollen spelas av den briljante Joseph Gordon-Levitt, känd från ”Inception” och ”Batman”-trilogin. Bruce Willis spelar hans jag 30 år framåt i tiden, ett jag som gör uppror mot hela tidslinjen.
Att alla Loopers som vapen använder primitiva muskedunder, helt enkelt en gammal sjörövarbössa, beror på att detta vapen har den fördelen att det på några meters håll dödar garanterat, utan att man behöver sikta så noga. (På engelska kallas vapnet blunderbuss, namnet på Jack Whites senaste album.)
”Looper” är själva essensen av allt jag älskar med populärkultur.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
SKÅDESPELARE
Claire Danes, ”Homeland”. Vad vi bevittnar just nu är tevehistoria. Hennes porträtt av den bipoläre CIA-agenten Carrie kommer att studeras på skådespelarutbildningar, likt DeNiros 1970-tal.
DISCJOCKEY
Erol Alkan. Fjärran från stadiumvärlden fortsätter engelsmannen med turkcypriotiskt påbrå att göra helt egensinniga mixar. ”Another ’Bugged In’ Selection” är en lysande dubbel-cd, inspelad live på en klubb.
FILMKRITIKER
Joe Morgenstern. 79-årig Pulitzervinnande filmkritiker på Wall Street Journal som fortfarande har vidöppna sinnen för nya intryck och ett språk som aldrig koagulerar. Och, ja, Morgenstern älskade ”Looper”.
+
BONUS NR 1:
Punk innebar inte bara en musikalisk revolution utan även en grafisk. Ett utmärkt exempel på det är punkens mest centrala album, ”Never mind the bollocks” av Sex Pistols, som nu Universal ger ut i en lyxutgåva där Jamie Reids formgivning får ännu större utrymme.
Parallellt med Sex Pistols-boxen släpps inte mindre än två böcker med internationell punkdesign. Den ena, ”Punk: An Aesthetic” (Rizzoli), är en bok i coffee table-format sammanställd av svenske curatorn Johan Kugelberg och den ledande punkhistorikern Jon Savage.
På onsdag 17 oktober är det vernissage på London College Of Communication för en utställning om en annan bok, ”The Art of Punk” (Omnibus Press). I den boken har den svenske formgivaren Håkan Sandsjö en mycket hedrande plats bland formgivningslegender som Barney Bubbles, Malcolm Garrett och just Jamie Reid.
Håkan Sandsjö får bidra med ett uppslag med omslag och affischer han gjorde för Garageligan, den förening som var motorn i Göteborgs punkscen i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet.
”De flesta affischerna gjordes extremt snabbt, med en analog klipp & klistra-teknik”, säger Håkan Sandsjö. ”Tiden från den första idén till färdig affisch upptejpad på stan var mindre än 24 timmar. Detta innebar att man kunde göra kommentarer till aktuella nyheter och politiska händelser”.
Bland sina förebilder nämner Håkan Sandsjö rysk konstruktivism och dadaism, två influenser som förenar nästan alla punkformgivare.
”Punkens Do It Yourself-estetik behövs i dag när allt blir för snyggt och stelt i layoutprogrammen och alla hittar samma bilder på Google. Bra att man har kvar en massa böcker”, säger Håkan Sandsjö.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Det är geniala engelska låtskrivare vars musik nått lika många lyssnare som Beatles och Led Zeppelin. Ändå vet ingen vet vad de heter. Eller hur de ser ut.
En ny skiva öppnar en stängd dörr i musikhistorien. Samlingen ”Television Sound And Image” (Soul Jazz Records) har undertiteln ”British Televsion, Film and Library Composers 1956-1980” och innehåller i huvudsak musik skriven för brittiska teveserier.
Dessa kompositörer skrev på uppdrag av ”libraries”, vilket i detta fall inte betyder bibliotek utan förlag. Det handlade om ”work for hire”: de fick betalt i engångsbelopp, utan royalties.
Men deras verk har kommit att prägla hela musikhistorien och kan nynnas av miljoner och miljoner lyssnare.
Mest kända spåret här är John Barrys tema till ”Snobbar som jobbar”, ett bitterljuvt europeiskt mästerverk framförd på det antika instrumentet hackbräde, även känt som cimbalom.
Just John Barry har genom sin musik till James Bond-filmerna blivit ett känt namn, men hans lika skickliga kollegor – Laurie Johnson, Simon Park, Keith Mansfield, Reg Tilsey, Syd Dale med flera – har förblivit anonyma kontorsarbetare.
Den uppdragsmusik de skrev för teve präglas av att var så öppen för förändringar och ny teknik, bitvis i ännu högre grad än popmusiken. Detta förenades med klassiskt skolade arrangemang.
Jan Gradvall