Skivrecensioner, DI Weekend
Aerosmith
Titel: Music from another dimension!
Skivbolag: Sony
Betyg: 2
För ganska exakt ett kvarts sekel sedan formades en DNA-tråd till DI Weekend när jag och Susanne Ljung tillsammans gjorde en intervju med Steven Tyler och Joe Perry i Aerosmith. Det var lite som att möta mumier som skickats ut på turné från American Museum of Natural History. Efter att under ett decennium balsamerats av heroin hade de nu navigerat ut ur drogdimman. Steven Tyler inledde med att ställa upp ett dussin pillerburkar på bordet – allt inköp på en hälsokostbutik.
Susanne ställde de bästa och roligaste frågorna – ”Är texten till ’Love in an elevator’ självbiografisk?” – medan jag gjorde misstaget att få Joe Perry att tro att jag var intresserad av hans gitarrspel. Han slutade aldrig att prata om det. (Aerosmith har även andra medlemmar men precis som i fallet Coldplay vet ingen vad de heter.)
När nu Aerosmith gör sitt första studioalbum med nya låtar på elva år är allt som vanligt i Aerosmith-land. Å ena sidan vill Joe Perry spela riff som det inte fanns någon morgondag. Å andra sidan vill Steven Tyler vara sångdiva i rakt nedanstigande led från ”Castafiores juveler”. Bäst är de låtar där de tar hjälp av Nashville-verksamme sångdoktorn Marti Frederiksen, särskilt ”What could have been love” som är en klassisk ”Vi måste skaffa längre kabel till vindmaskinen”-ballad.
Jan Gradvall
One Direction
Titel: Take me home
Skivbolag: Sony
Betyg: 4
Pojkbandsgenrens motsvarighet till ”Rubber soul” och ”Revolver” är Backstreet Boys ”Millennium” (1999) och ’N Syncs ”No strings attached” (2000), två perfekta popalbum som fortfarande innehar olika försäljningsrekord i USA.
One Directions ”Take me home” är det bästa pojkbandsalbumet sedan dess. Ett resultat av tio månaders finputsning i studion. Återigen är det svenskar vid rodret, denna gång Rami Yacoub och Carl Falk. Produktionen är både en pastisch på det klassiska Cheiron-soundet samt en uppdatering, med Carl Falks snygga gitarrspel i fokus. (Lyssna på The Clash-pastischen i introt till ”Live while we’re young”.)
Nick Lowe myntade en gång uttrycket ”Pure pop for now people”. De fem medlemmarna i One Direction, ålder 18-20, förkroppsligar det. Inom sex månader är de störst i världen.
Jan Gradvall
Celine Dion
Titel: Sans attendre
Skivbolag: Sony
Betyg: 3
Celine Dion regrette rien. På sitt nya album går sångerskan tillbaka till sina franskspråkiga rötter i Quebec. Om ”My heart will go on” var salongen i första klass så är det här den folkliga trängseln på undre däck. Hennes sångteknik är bländande och, denna gång, imponerande återhållsam. Bland höjdpunkterna finns en duett med 69-årige franske rocklegenden Johnny Hallyday.
Jan Gradvall
Brian Eno
Titel: Lux
Skivbolag: Warp
Betyg: 4
Flying Lotus
Titel: Until the quiet comes
Skivbolag: Warp
Betyg: 4
Vem har under det gångna året gjort mest för att i Sverige sprida experimentell elektronikmusik till bredare lyssnarlager? P2? Nischade festivaler? Nej, Loreen.
När Loreen var gäst hos Jesper Börjesson i TV4:s ”Nyhetsmorgon” speglade hon djupet på sitt debutalbum genom att göra en suverän spellista som började med en Brian Eno-låt från 1983 och fortsatte med moderna elektronmusikvisionärer som den svarte 29-årige laptopkungen Steven Ellison (släkt med Alice Coltrane) som gör musik under namnet Flying Lotus.
Båda dessa är också aktuella med varsitt nytt utmärkt album på Warp, det Sheffield-grundade bolag som sedan 1989 lanserat den mest spännande elektronmusiken.
Jan Gradvall