Skivrecensioner, DI Weekend

Elisa’s
Titel: Be mig! Se mig! Ge mig!
Skivbolag: Lionheart
Betyg: 3

Kindbergs
Titel: Den dagen vi möttes
Skivbolag: Atenzia
Betyg: 2

Lasse Sigfridsson
Titel: Min egen väg
Skivbolag: Atenzia
Betyg: 3

Jag vet inte hur ofta jag för utländska artistkollegor och artister förgäves försökt förklara fenomenet dansband. ”Dance band,…do you mean like a funk band?” Det finns ingenting i anglosaxisk kultur som kan jämföras med dansband.

Genren får numera sällan uppmärksamhet i media men fortsätter att vara lika stor som någonsin. Av de 20 mest sålda albumen i Sverige denna senvinter är fem dansbandsalbum.

Populäraste dansbandet i Sverige just nu är Elisa’s. Det är inte svårt att förstå varför. 21-åriga frontfiguren Elisa Lindström fick Guldklaven både 2011 och 2012 för bästa sångerska. Hon har ett rakt och oförställt tilltal i sin röst, en stjärna för framtiden. Musiken är tajt, med Jerry Lee Lewis-piano och zydeco-inspirerat dragspel, perfekt för bugg och foxtrot.

Påfallande många dansband i dag använder dragspel på samma sätt som i zydeco, amerikansk folkmusik från Louisiana. Kindbergs, som tyvärr skippat sitt första bandnamn Sten-Åkes Jr, gör en dragspelsversion av Gösta Linderholms ”Rulla in en boll och låt den rulla” som faktiskt svänger på riktigt.

Kindbergs album öppnar med ”Tänk om allting vore country”, den genre som annars ligger närmast dansband. Duettgästen Mats Rådberg är oemotståndlig när han med 3,5-procentig röst väser: ”Klockan sex är jag klar för dan och spänner av med en öl i nån bar. Dom får kalla mig country – det är så bra det kan bli”. Den låten är så klockren att man överser med en del hästlasagne på resten av albumet.

Lasse Sigfridsson från Lasse-Stefanz satsar på en solokarriär och har gjort ett old school-dansbandsalbum som för tankarna till Stefan Borsch. Texterna är übersentimentala. Han sjunger som om han druckit honung sen 1979. Men de rika melodierna och genommusikaliska arrangemangen, särskilt i spår som ”Främling” och ”Sju av himlens änglar”, skulle till och med kunna få Benny Andersson att nicka gillande.

Jan Gradvall

Bernt Rosengren Big Band
Titel: Bernt Rosengren Big Band
Skivbolag: Caprice
Betyg: 4

1980 gav Klas Östergren ut sin klassiska roman ”Gentlemen”. En roman som fångade samtiden och samma år lästes av alla som klädde sig i begagnade kavajer och klänningar och lyssnade på det årets hippaste svenska album, Eldkvarns ”Musik för miljonärer”.

Men den egentliga musiken i ”Gentlemen” var jazz. Jag önskar att jag 1980 varit medveten om att Bernt Rosengren samma år släppte vad som i dag framstår som ett perfekt soundtrack till romanen. Tillsammans med gästerna Horace Parlan på piano (som spelat med Charles Mingus) och gitarristen Doug Raney frontar Bernt Rosengren ett magnifikt storband med Sveriges främsta jazzmusiker.

Efter två decennier med frijazz var storbandsjazz 1980 en genre som var lika bortglömd och underjordisk som de hemliga gångarna i ”Gentlemen”. Bernt Rosengren försöker inte intellektualisera musiken utan spelar efter devisen ”det måste svänga, man måste kunna dansa till den”. Hans eget saxofonspel tillhör det bästa spelats in; oavsett genre, oavsett decennium.

Att statliga skivbolaget Caprice grävt fram det här vinylalbumet och för första gången gett ut det på cd och digitalt är en kulturgärning av rang.

Jan Gradvall

Palma Violets
Titel: 180
Skivbolag: Rough Trade/Border
Betyg: 5

Det går att sammanfatta rockhistorien i en enda mening. Fyra unga musiker som återuppfinner hjulet. Och sedan hyllas av oss rockkritiker som de just lyckats bygga partikelfysiklaboratoriet i Schweiz.

Det finns ingenting på Palma Violets debutalbum som inte gjorts i England under tidigare decennier. Det går att höra ekon från Johnny Kidd & The Pirates 1950-tal, Troggs 1960-tal, Clashs 1970-tal, Libertines 2000-tal.

Ingenting på ”180” är egentligen originellt. I och med Palma Violets går hela varvet runt hade ”360” varit en bättre titel. Åtminstone hälften av spåren låter som försök att kopiera Rolling Stones ”19th nervous breakdown”.

Ändå är det här det mest upplyftande och inspirerande rockalbum jag hört på år. Jag har hart tillgång till det i två månader och upptäcker fortfarande nya detaljer som påminner mig om varför jag ägnat huvuddelen av mitt liv åt musik.

I sista spåret sjunger sångaren om och om igen ”I’m 14, I’m 14, take me home”. Jag förstår ingenting och jag får förstår allt. Jag var 14 år när jag köpte min första New Musical Express i en kiosk vid Trädgårdstorget i Linköping. Jag står nu där vid kiosken igen – mitt Big Bang – och ser universum skapas på nytt.

Jan Gradvall