Skivrecensioner, DI Weekend
Agnetha Fältskog
Titel: A
Skivbolag: Universal
Betyg: 4
”Snön faller och vi med den, långt, långt in i sommaren”. Det är Agnetha Fältskog som sjunger kör på den Ulf Lundell-låten. Refrängen beskriver också Agnetha Fältskogs röst. En sopran som skär som en laserstråle rakt genom mörkret och fångar all den melankoli och längtan som finns i ett land som hukande huttrar uppe vid Polcirkeln.
Det finns ingen sångare i världen som sjunger som Agnetha Fältskog. Det handlar inte bara om klarheten och kraften i rösten utan om hennes förmåga som storyteller. Likt en method actor blir hon ett med innehållet i texten. Agnetha Fältskog har heller inte sjungit så bra på 30-35 år som hon här gör på sitt comebackalbum.
Albumet ”A” är inte skrivet som en fortsättning på ABBA utan på Agnetha Fältskogs sololabum från 1970-talet. Album som ”När en vacker tanke blir en sång” (1971) och ”Elva kvinnor i ett hus” (1975) är svenska klassiker där Agnetha själv skrev alla melodier.
Låtskrivaren Agnetha Fältskog slår sig denna gång ned vid pianot bara en gång, på den avslutande ”I keep on the floor beside my bed” med en melodi och ett arrangemang som för tankarna till fotografer från 1970-talet med dess mättade färger.
Resten av låtarna är specialskrivna till Agnetha av Jörgen Elofsson, en av Sveriges främsta hitmakare, tidigare i år Grammy-nominerad i USA för Song of the year.
Tillsammans med arrangören och medproducenten Peter Nordahl, med en bakgrund i jazz, har Jörgen Elofsson gjort ett album av ett slag som egentligen inte görs längre. Med riktiga musiker i studion som underordnar sig berättelserna i texterna – lyssna på Mattias Torrells gitarr – och så mycket detaljer i produktionen, det som Quincy Jones beskrivit som ”ear candy”, att man upptäcker nya saker för varje lyssning.
Och så har vi den där rösten. När Agnetha Fältskog sjunger stämmor med sig själv är det omöjligt att inte tänka på ABBA. Inledande ”The one who loves you know” slår undan fötterna på en. Agnetha Fältskog har heller inte glömt dansgolvet, ett par låtar glittrar i belysningen av en roterande discokula. Lyssna på hur hon gör entré i Gary Barlow-duetten ”I should’ve followed you home”. Gary Barlow faller och vi med honom.
Jan Gradvall
Pistol Annies
Titel: Annie up
Skivbolag: Sony
Betyg: 4
När jag tidigare i våras intervjuade Carola i samband med hennes 30-årsjubileum som skivartist, och hade ett långt samtal om musik, så frågade hon plötsligt mig om hur jag tyckte att hennes nästa album borde låta. Märkligt nog lyckades jag svara direkt, jag hade tänkt på det utan att tänka på det: ”Som Lone Justice och Pistol Annies”.
Lone Justice är Maria McKees gamla kristna rockgrupp som gjorde refränger i widescreen-format (lyssna på ”Shelter”). Pistol Annies är en trio som symboliserar allt som är bra i Nashville just nu.
Två av medlemmarna, Miranda Lambert och Ashley Monore, har gjort strålande soloalbum på egen hand. När de bildar en trio tillsammans med Angaleena Presley tar de på sig patronbälten, sparkar upp saloondörrar och gör musik med ett bett som skulle passa Carola.
I suveräna sånger som ”Being pretty ain’t pretty” och ”I hope you’re the end of my story” duellerar Pistol Annies med Eagles i konsten att skriva kaktusballader.
Jan Gradvall
Natalie Maines
Titel: Mother
Skivbolag: Sony
Betyg: 4
Den konsert som gjort stört avtryck i mitt liv är jag 16 år gammal såg The Clash på deras ”London calling”-turné i London. (Året efter såg jag Springsteen på ”The River”-turnén. Det var nästan lika bra.)
Även förbandet till The Clash visade sig vara en urkraft, Joe Ely Band från Texas. Med i bandet fanns Lloyd Maines som spelade pedal steel. Jag tror inte att Lloyd Maines då femåriga dotter Natalie Maines stod och tittade i kulisserna men jag vill gärna tro det. Mycket av det Natalie Maines stått för som frontfigur i Dixie Chicks har fört tankarna till The Clashs kompromisslöshet.
Jag håller på att längta ihjäl mig efter ett nytt Dixie Chicks-album – det är sju år sen sist – men Natalie Maines första soloalbum dämpar abstinensen. Utgångspunkten har dock mycket uppenbart varit att göra ett album som inte låter som Dixie Chicks. Titelspåret är en version av Pink Floyds låt från ”The Wall”. Natalie Maines gör också en version av Jeff Buckleys ”Lover, you should’ve come over” från hans album ”Grace”.
Att slutresultatet ändå låter som Natalie Maines från Lubbock, Texas, säger en del om hennes karisma och närvaro. Natalie Maines äger allt hon sjunger.
Jan Gradvall